Det är bara att hålla i. En dag i taget, en timme och ibland bara här och nu. Andas och håll i. Kontrollförluster, precis som det ska vara.

Med det sagt är det bara att konstatera ”mörkret” som härjar i mig just nu. Det är tungt och jävligt. Förlamar mig helt. Känningar i vänsterfoten förstärker detta trots allt jag gjort för att den ska må bra. Man blir uppgiven och destruktiva tankar försöker övertyga mig om att ta andra vägar. Min vänsterfot är min stora prövning just nu.

Svårt också med sociala kontakter när måendet dippar. Oavsett vem blir jag irriterad. Kanske är det bästa då att ta en helg i ensamhet? Ensamhet även i den fysiska sfären. Vill liksom iväg från allt, men vet inte vart. Kämpar med det positiva, men jag vet inte jag. Det känns bara som om jag vill gömma mig från att känna det jag känner just nu.

Försöker meditera men det fungerar inte. Sover ändå ok, men så fort jag vaknar finns tankarna där. De som bara vill ta genvägar. Slippa känna. Det är en balansgång det här för mig. Att följa det som är jag, min personlighet, kontra det som är mitt ”högre jag” eller vad jag ska kalla det, som försöker slå sig igenom i det jämtjocka mörkret. Ibland vet jag inte skillnaden.

Jobb, boende och relationer! Allt snurrar vidare utan åtgärder vilket skapar alla dessa känslor.

Försöker släppa taget om allt. Men att släppa taget kan betyda olika saker. Släppa taget om livet, det sociala och bara isolera sig eller släppa taget om vad människor ska säga när filtret skalas bort ytterligare? Vet inte riktigt vad som är att ”släppa taget” just nu. Om gamla föreställningar och tankar, absolut. Men sen?

Känner mig pressad av någonting som jag inte kan sätta ord på. Vill så gärna fly ifrån allt just nu. Ta de vägar jag alltid har gjort. Så naiv när jag trott att jag ”kommer undan”. Men det är en överlevnadsstrategi hos mig att lura mig själv och tro att nu är det lugnt och nu blir allt bra. Andningspaus i känslorna som tyvärr nu mest är sorg, ångest och mörker. Återigen kanske man kan säga.

Åldrandet och alla tankar kring det ger mig ångest. Så är det och det kan inga som helst ord om att det är så fint att bli vis och ha erfarenhet ändra på. Ni hör, jag har bestämt mig och då är det svårt att komma på andra tankar! Tjalle Tvärvigg finns i mig.

Vet att det måste komma inifrån mig själv, att jag kan se något positivt med att minnet och kroppen sviker. Vi vet ju alla utgången av det hela. Som om jag inte visste att det bara är en övergång till någonting annat. Men det är just ”annat” som skrämmer mig och har så gjort länge nu.

Det är väl en jävla tur att jag har den här bloggen att skriva av mig i. En del tycker säkert det är tragiskt och patetiskt, men för mig är det livsavgörande ibland. Måste bortse från detta och jag väljer ju själv vad jag vill publicera. Det är också mycket som jag skriver, som jag aldrig lägger ut för att jag lite ”skäms” för att inte ha släppt vissa saker, trots att jag nu är så gammal. Ja, för mig är det gammalt att återigen fylla jämnt och så känner jag. Vet att mycket av detta är speglingar i mig själv, men lik förbannat så gör detta mig fortfarande låg och nedstämd.

Det är bara att erkänna att vissa bitar kommer jag nog aldrig att kunna passera, vilket betyder en vända till.