Från djupaste djup av förtvivlan till acceptans och en ganska ok känsla. När jag skriver dessa rader känner jag mig helt dränerad och slut. Sista 24 timmarna har mitt system fått jobba för högtryck. Det känns som om jag utmanas alltmer i det inre och jag vet att det inte går att backa tillbaka och gå bakom muren igen. Vila i det som är, visst, men inte så länge som jag ibland önskar. Som om det är någonting inom mig som driver på.

Tre missade samtal inom ett par minuter från vårdcentralen. En titt i mina journaler som nojade upp mig samtidigt som det var dags för avstämningssamtal med chefen. Det blev bara för mycket. Kan inte kontrollera saker och ting längre. Är som en öppen bok. Känslorna for och flög och jag kände mig så naken. Chefen så lugn och medkännande. Fina sidor som kom fram där. Var med mig hela tiden i tanken.

Ringde upp vårdcentralen och fick en tid då de ringer upp. Våndan och oro var stark. Allt slutar med att en sköterska ringer upp och lugnar mig och konstaterar att det inte var husläkare A som hade sökt mig. Fortfarande är det höljt i dunkel vem det egentligen var. Men just de tre missade samtalen startade någonting i mig. Det triggade igång saker och ting och ovissheten både om vad de höjda värdena egentligen står för och att det inte var den jag trodde som hade ringt upp gjorde min gårdagskväll och natt orolig.

I morse körde jag Carolinas meditation ”Letting go” igen. Den är fin och jag upptäcker nya saker hela tiden. Bröt ihop fullständigt. Tårarna forsade och just när ”lilla Jerry” ska lämna det gamla och står där mitt emellan för att gå in i det nya, tvekar han. Den känslan att stå mitt i det hela får mig att gråta hejdlöst just nu. Det blev så tydligt i meditationen att jag står i ett skifte som påverkar mig väldigt mycket just nu. Trauma eller vad man kallar det, men just att ta de slutgiltiga steget får mig att tappa det helt. Har varit i detta länge nu i olika faser. Som att skala en lök, eller ta ett litet steg framåt. Tiden finns inte i detta. Det får ta den tid det tar. Det går inte att forcera fram och göra något som inte hjärtat är med på. Det går bara inte. Som jag har lurat mig själv genom att just tro att jag kommit vidare. Bara det gör att det fördröjs ytterligare.

Det är som om jag återupplever saker och ting och känner de känslorna. I djupet och på riktigt. Så starkt och jag känner mig väldigt sårbar. Då brukar jag inte höra av mig till någon och än längre tillbaka så kunde jag isolera mig i dagar när jag inte vågade möta detta. Nu ringde jag syrran och det var så fint och befriande. Min fina syster M som finns där. Vi ger och tar av våra livsvandringar och hon kunde lugna mig.

Det slutade med att vi ikväll ska gå på Healingbad på Livskällan. I det försöker jag bara acceptera och ta emot. Inte ha ligga före, inte vara rädd för att vara sårbar utan bara vara mig själv.

I morgon ska jag till Aronsborg och Bålsta. Är med som administratör för att planera diakoni- och prästmötet som ska vara där i september. Åka i samma bil som biskopen och en medarbetare till. Har också oroat mig en hel del och gamla föreställningar om att vara liten, inte värdig och duga har kommit upp. Egentligen vet jag inte varför med intellektet, men jag tror att nu är det mitt hjärta som talar till mig. Äntligen kanske man kan säga, även om det ibland är väldigt explosivt och utmanande.