Kroppsliga symptom med en gikt som ”kom tillbaka” av skäl som jag bara kan spekulera kring. Försöker se det positivt som en uppmaning att det nu på allvar är dags att ge kroppen kärlek och göra så att den mår bra.

Vet att jag sagt det många gånger tidigare och att det inte har fungerat särskilt väl genom åren. Gamla föreställningar, det invanda och det som för mig oftast bara är ”mörker” är en falsk trygghet för mig. Det handlar om allt från vad jag stoppar i mig till hur jag tänker i olika situationer. Vilken utgångspunkt jag valt att ha under så lång tid.

Det gamla invanda som ofta varit senvägar, rädsla för något nytt och att se hindren istället för att ta det lugnt i acceptans och vara modig samt prova nya saker och se möjligheterna.

I mig kan det svänga från en dag till en annan. Hur jag tänker och vad som kommer upp. Kämpar på med mina meditationer och försöker sitta en stund varje dag. Tänder ofta ljus och försöker ”höja blicken”. Släppa kontrollen och bara låta tankarna flyga iväg.

Ibland är det inte lätt och utmanar man det som nästan kommit per automatik tidigare när ”mörkret” tar över blir det inre friktioner och en trötthet som för varje år späs på av en åldrande kropp. Senaste veckorna har det positiva inte riktigt vägts upp gentemot det tunga som kommit när jag minst anar det. Många tårar och ibland är det helt oadresserat och jag kämpar så med att inte värdera det, utan bara låta det komma.

Samtidigt är det en liten paradox i det hela att när min själ eller vad jag ska kalla det för, förstår vad det handlar om, då tror i alla fall jag att healingen inom mig är som starkast. Förstår varför gråten kommer. Då tar det som bäst. Men att komma dit, det är svårt eftersom jag oftast har ”väjt av” innan jag ser sambanden, just för att det gjort så ont. Men ibland, då vågar jag stanna kvar i förtvivlan och gråten och verkligen få ur mig det som vill upp.

Min förundran är hur mycket det finns och i det kommer väl min längtan att jag ska ”vara klar” och nå fram. Tålamod och acceptans att det tar tid brottas jag med hela tiden. Sen är det så att man blir aldrig klar utan det handlar mer om just acceptans och att mildra visst ”mörker” inom en så det ändå fungerar att leva med det. Vi är komplexa själar som har allt inom oss.

Hitta sin väg framåt och meningen med att leva vidare i samklang med varat kämpar vi alla med. Hitta meningen och ta sig själv på allvar. Vad jag verkligen vill och stå kvar i det. Modet hos mig har sviktat under så många år och jag har nog aldrig tagit mig själv på riktigt allvar. Kan låta konstigt, men ofta har den väg som gjort minst ont varit den som jag har tagit samtidigt som den gjort mig mest ont. Paradoxalt?

Ska jag banna mig själv för att jag har den syn jag har på mig själv?

Givetvis inte, men det är så lätt att göra det för att man är så inkörd på detta att allt är mitt fel. Nu vet jag bättre och för varje dag går det in i systemet på mig att allt var inte mitt fel. Väldigt lite var mitt fel egentligen.

Ibland tittar den sociala delen av mig fram. Vill umgås och prata med människor. Vill göra skillnad och inspirera. Men när jag då sitter där jag sitter är det så lätt att de gamla invanda mönstren tar över och konstaterar att jag är ensam och vem är jag som tror någonting annat och då är det lätt att slå på sig själv och krypa in i sitt hörn igen. Så många år som det gått per automatik… inte klokt egentligen hur jag har behandlat mig själv.

Acceptans, tålamod och mod! En dag till och det blir lite bättre.