Mitt inre strider. Som det strider i känslorna.

För ett tag sedan la Carolina Lookatt ut en meditation på YouTube:

Den skapar så mycket i mig, känslor och någonting händer i mig varje gång jag lyssnar på Carolina och det hon säger. Meditationen utmanar mig på ett livsbejakande sätt och leder mig alltmer mot ljus, kärlek och acceptans och det som jag inte riktigt vågat gå in i tidigare. Upptäcker nya saker hela tiden. Rekommenderar den verkligen!

Innan jag lyssnade på meditationen idag var jag ute med Maja en sväng på förmiddagen. Vädret är inget vidare, men idag ville hon ändå ut och gå en promenad.

När vi var på väg in glömde jag att stänga balkongdörren. Gick efter Maja när jag filmade henne och sen började jag göra andra saker i köket. Efter ett bra tag då kom jag på det och Maja var inte inne! Hade hon dragit iväg nu?

Men när jag går mot dörren sitter hon så fint på trappen och tittar ut. Hon hade ju kunnat dra iväg och vara borta. Blir både gråtmild och tacksam över att hon stannade kvar. När jag satt och mediterade och lyssnade på Carolina kom detta upp. Sådan tacksamhet att hon satt kvar och det blev liksom symboliskt det hela. Fina Maja är vid min sida och stannar kvar.

Under meditationen blev jag inte irriterad när hon kom nära. Tidigare har jag trott att allt omkring mig måste vara tyst och ingen fick komma nära när jag mediterade. Jag klappade henne ibland och det kändes så fint. Hon var vid min sida under hela meditationen och tårarna rann.

Ska erkänna att jag ibland blir rädd för allt detta som pågår inom mig. Känns som om jag ska ”tappa allt” och faktum är att min rädsla för att ”Jerry” ska ”försvinna” finns där. Vem blir jag då? Vem är jag egentligen?

Vet någonstans att vi alla hör ihop och i den bästa av energierna som vi strävar emot handlar det om ren kärlek, men det är här som mitt ”motstånd” kommer in. Mitt ”ego” eller vad fan det nu kallas för, det slåss för sitt liv om jag ska hårdra det. Vet att det är precis som det ska vara när man går inåt, men det är så utmanande emellanåt. År av självlögner, år av en tro att jag nu ”släppt taget” och så finns det än fler lager av detta. Ett ”ego” eller vad det nu är som lurar mig hela tiden. Och det bara fortsätter år för år.

Känner så tydligt ibland vad som pågår och försöker då bara vara i det. Närmar mig saker och ting och förändras sakta men säkert. Men det tuffa och det gamla stretar emot och det gör ibland så ont i mig. Dessa blandade känslor, dessa kollisioner eller vad jag ska kalla det tar hårt. Det påverkar kroppen, gamla destruktiva saker stoppar upp och kaoset inom mig bara pågår och fortsätter. Att ”släppa taget” borde väl då vara lätt, men det går inte och allt knyter sig och så går jag ett varv till i alla varv som varit i mitt liv där ”egot” återigen firar nya segrar. Släppa taget med hjärnan ok, men med hjärtat?

Böljar mellan vad härligt det känns samtidigt som ångest och oro tar tag i mig av just samma anledningar. Allt är så förstärkt och sen ska man då mitt i allt detta också klara ”vardagen” med allt vad det innebär! Då slår jag på mig själv och påpekar att jag inte är unik i denna kamp och det är många själar som kämpar med detta.

Måendemixen kan förändras åt alla håll på så kort tid. Mitt inre strider alltmer aktivt för en förändring i mitt liv. På riktigt en förändring. Vet att det inte går att backa och vet att jag måste framåt eller åtminstone acceptera det som är. Bara det skapar ångest och oro i mig. Vissa dagar blir jag dock så tacksam som denna dag. För Carolina och för Maja. Idag gav de mig en skjuts framåt. Tacksamheten är stor.

Ringde syster M lite senare på dagen och vi pratar verkligen om allt idag. Så tacksam för henne och för att hon finns i mitt liv!

Har dessutom gjort en liten film om Maja när hon var ute idag: