Fast i min egen rädsla. Fast i rädslan för att det inte ska bära. Bära de år jag har kvar. Tillit och inre ro saknas när saker och ting ställs på sin spets. Backar och försöker förstå. Stanna kvar i känslan oavsett. Det är tungt och mörkt.

Det är ingen idé skriker egot i mig. Är för gammal och vill ”slippa undan” detta. Vad jag vill ”slippa undan” vill jag inte veta, även om det i förlängningen är bra för mig. Någonstans, långt borta finns vetskapen. Slippa undan, vad?

Ingenmansland i tanken när jag gör mina försök att meditera. Landar inte i någonting. Men jag fortsätter. Ber om upplysning.

Det okända, det jag inte har kontroll över blir så verkligt och känns så starkt. Ekonomisk obestånd beroende på de handlingar jag gör? Trygghet oavsett priset? Så orolig för detta och att inte göra rätt för mig. Årstiden förstärker det tunga.

Har tagit kontakt med min nya husläkare. Blev uppringd och berättade. Vill inte gå tillbaka till det som var med mediciner som ”förändrar” mig. Ni som vet, ni vet. Frågade om andra alternativ och fick då utskrivet prometazin för att bryta det som är. Husläkaren var bra och brydde sig.

Måste bryta detta som nu pågår. Slippa undan, vad? Livet?