Känner mig väldigt sårbar och skör just nu. Ledsen och sorgsen i känslor som ofta är oadresserade, de bara finns där. Kraftlös och lite väl negativ i måendet sista tiden.

Detta är känslor som jag vet inte är bra att stanna i för länge. Tyvärr är det nog det jag har gjort nu. Mörkret inom mig står för någonting. Mörkret vill säga mig något. Att stå i mörker för länge gör att man kommer vilse, ser ingenting alls. Så var det länge för mig i mitt liv. Åtminstone i årsvisa perioder. Men faktum är även att stå i ljus för länge gör att man blir bländad och tillslut tappar fokus. Man ser ingenting även då och har svårt med markkontakten och ”svävar” vidare i sin värld av ljus och så kallad ”kärlek”. Kombinationen är som med allt annat, det bästa för oss. Vi behöver både ock för att fungera. Men nog är ljuset att föredra framför mörkret i lite längre perioder. Helt klart är det så.

När jag väl tar hjälp har jag svårt att ta till mig den. Sista tiden värre än någonsin. Vill bara gömma mig. Fina syster M ringer ofta och igår gick vi på en långpromenad i vinterlandskapet. Hon betyder väldigt mycket. Vår relation har de sista åren utvecklats på ett helt annorlunda sätt, till det positiva. Stödjer mig verkligen på många sätt när det är tufft.

Det blev en ensam lördagskväll igen vilket är skönt på ett sätt för då slipper jag ”prestationskraven”, som 99% är mina egna, samtidigt blir den del av mig som kämpar med att orka lite till, än mer tillplattad av att jag sitter där jag sitter idag. Kommer inte framåt. Vet inte vad jag vill med någonting. Det tar hårdare nu detta inom mig. Tror det beror på att jag är mer ärlig i mina känslor, både mot mig själv och andra. Sakta men säkert.

Saker förändras när man blir äldre och gammal och sen dessutom inte lever tillsammans med någon annan. Här är det acceptans som gäller och inte försköningar av en verklighet som faktiskt handlar om att tiden förändrar både kropp och knopp. Mellanvägen, vart är du?

Barnen lever sina egna liv och så ska det vara. Det är inte så att jag inte har kontakt med dem, men det går ju inte att jämföra med för några år sedan. Då var jag behövd på ett helt annat sätt. Att vara behövd för mig själv det räcker liksom inte till. Det smyger liksom på en. Förändringarna av tidens tand.

Gör en ansats till att vara ärlig här, men det är svårt att berätta om allt, utan att hemfalla åt sådant som jag själv föraktar. För vem beklagar jag mig egentligen? Vem vill jag ska se mina ord och reagera? Ni ser ju dubbelheten i mig. Det är både ock. Tidigare raderade jag och satt helt isolerad med dessa tankar. Och ändå skrev jag en hel del. Nu delar jag med mig lite mer i det ojusterade och sådant som jag känner utan filter, även om det inte är positivt och klackarna i taket.

Kämpar med att hålla i, en dag i taget och liksom se det lilla fina och vara tacksam över det jag har. Se barnens utveckling och vetskap om att det blir bra tillslut. Mina jordiska lärare. De som vill mig väl och de är flera fina själar. Det ljusa perspektivet ger hopp, medan motsatsen bevarar och vill ingenting alls. Det är mitt eget medvetande, min egen målbild framåt som inte fungerar.

Söker någonting som jag inte kan få. Kan inte precisera mer än så, men det jag söker finns inte där och det som finns där, det är inte det jag söker. Söka det onåbara i en karusell som inte får stanna. För vad händer om jag hittar det jag söker? Ibland finns möjligheterna när karusellen stannar av lite, men jag sitter fortfarande kvar. Vad händer om jag stiger av och upptäcker andra saker?

Kroppen ger också signaler, men orken finns inte där att vända detta. Det enda som jag dras till är att isolera mig och fastna framför skärm eller TV. En dag till i detta paradis. Paradis av att bli äldre och känna resultatet av detta. Åldrandet är svårt för mig. Försöker så förbenat förstå att alternativet är än sämre.

Det känns som om jag hamnat i ett mellanläge av väldigt mycket skuggsidor och mörker. Ålderskris garanterat men samtidigt också en kris i obeslutsamhet som varit mitt signum i hela mitt liv, och som numera förstärks än mer. Tidigare har jag ofta drivits framåt av andra, men när jag sluter mig och ”spelar ett spel” är det svårt med detta. Ibland måste man bara flyta med för att det ens ska fungera. Spelet är mitt eget. Ibland för att ens orka. Fast detta är komplicerat inom mig. Detta med vad som är spel och inte. Vad är det jag faktiskt vill och vad är sådant där jag bara ”glider” med för att det är enklast så? För att jag helt enkelt inte vet vad jag vill?

Vet att årstid och sådant spelar in. Vet att det handlar om att sitta stilla i båten och inte göra för mycket nu som drivs av det jag känner igen. Gamla mönster och föreställningar. Det gör mig ibland frustrerad. På ett plan vet jag hur man kan leva och agera för att må bättre, men klarar inte av det. Någonting är fortfarande obearbetat inom mig, trasigt. Har ångest på ett sätt nu jag inte haft på länge. Det beror på obeslutsamhet, frustration och oro inför jag vet inte vad. Försöker tänka att frustration är bra, det är ändå ett sätt att vilja någonting annat än det som är just nu.

Det finns ljus i tunneln. Det finns och jag måste bara hålla i lite till. Vet att det finns ljus därframme som kommer. Det finns ljus även nu. Här och nu. Måste bara våga titta dit lite mer. Mina nära och kära, vännerna. Ljusen finns där. Har svårt att se dem, tittar bort ibland. Men de finns där och jag kämpar med tålmodigheten och modet. Lite till. Kliv av karusellen, gubbe!