Dagarna rusar. Tankarna är överallt. Maja får minst en promenad ute på baksidan om dagen, ibland två när orken finns där. Hon trivs.

Hösten avancerar allt mer med både mörker och död. Detta påverkar mig negativt. Det bästa är dock att temperaturen fortfarande är ganska ok.

Stora beslut i min lilla värld, frustration och odefinierbar sorg. En verklighet som ibland tappas… …mot… …jag vet inte vad. Snart går vi in i dödens månad. November är min värsta månad på hela året. Mörkt och allt kallare. Träden står där nakna. Tystnad och inget liv i naturen.

Har blivit så gråtmild och sårbar på ett sätt. Samtidigt är det en jädra befrielse. På något konstigt vis i all ångest och gråt som dyker upp ibland känns det ändå ok. Visst är det märkligt? Vete fan vad det är som pågår egentligen. Släppa taget och inte tänka så himla mycket. Ta dagen för vad den är så långt det nu är görligt. Får ibland sådana overklighetskänslor. Står kvar och står upp för det jag tycker.

Tiden såsom vi uppfattar den är brutal. Ingen ”skonas” utifrån givna stolpar. Dessa stolpar passeras i bästa fall med mod, kärlek och att släppa taget om det man inte kan förändra.

Att våga släppa kontroll och följa med i kärlek. Genvägar är alltid senvägar och vem vill komma tillbaka hit en gång till? Inte jag i alla fall… Men det är lätt att slå knut på sig själv i all iver att komma framåt. För den otålige en prövning. Tappad livsgnista i perioder. Dagarna passerar i rasande fart. Vill hem.