Sitta och filosofera, reflektera över varat. Var det så mamma sa? Har fått budskap både från mamma och pappa i veckan. Ord till mig från andra fina själar. Sådan tacksamhet och det gör ensamheten lättare. Att veta att de är med mig.

För ensamheten när jag inte jobbar ger mig ibland tuffa tankar. Vill inte säga att de stjälper mig, men de ruckar om i mig och ifrågasätter det som är.

När jag går in i någonting håller det. Innan, när tankarna och mina hjärnspöken har kommandot tvivlar jag. Fortfarande och på om jag grejar saker och ting. Det tar kraft. Mer medvetenhet skapar dessutom tankar och tvivel om framtiden. Healing och acceptans. Tålamod och mod.

Veckan som gick och de tillfällen med andra människor och då speciellt de jag inte känner visade just på detta. Hjärnspöken som tror sig veta hur saker och ting ska bli. Vill gömma mig och inte synas. Är jag verkligen på rätt plats? Ändå har det blivit mycket bättre än för några år sedan. Då backade jag helt när dessa tankar kom.

Tänder mitt ljus, en rökelse och lugn musik. Andas och blundar en stund. Har jag tur ligger Maja bredvid mig i soffan. Kaffet urdrucket och tankarna så nollställda som det går. Säger till hjärnspökena att försvinna. Ibland klarar jag 10 minuter och ibland kortare än så. Men det är en början i alla fall.

Har köpt nya klockor som inte tickar. Vill ha en klocka i varje rum. Kylskåpet är gammalt och låter hemskt i perioder. De stunder det är tyst är ljuvliga. Grannarna är ok. Ibland hör jag dem, men som sagt det är acceptabelt. Tystnaden längtar jag så mycket efter.

Ibland skulle jag vilja resa bort en tid. För att tanka nytt. Vara i nya miljöer. Vad hindrar mig? Drömresmålen är Aberdeen, Bielefeld och alltid London!