En slitsam period börjar lätta och då främst de fysiska problemen som varit påfrestande. När kroppen blir försvagad och ömkligt är det lätt att sinnet följer med. Det blir sårbarare och då kommer skuggsidan fram på ett annat sätt. Balansen och försöka hitta den utan att slå knut på sig själv tar då än mer kraft och energi.

Försök till stillhet och meditation gör melankolin starkare. Som om krutet är slut och återigen snurrar tankarna om framtiden och vad som komma skall. Som om allt bara återupprepar sig men ändå inte. Försöker var i känslorna som kommer, men ibland går det bara inte. Det blir för mycket och egot hoppar vidare in i något bekant istället som inte är bra för mig ibland. Meditationen funkar som ni förstår inget vidare för mig igen.

En positiv skillnad mot förr är att jag ändå gör saker jag vet är bra för mig. Tidigare kunde jag isolera mig och liksom bara strunta i ”livet”. Men när jag nu bestämt någonting så gör jag det numera allt oftare. Igår var det lunch med Clabbe på Husbyborgskolonin.

Han och hans fru I har ägt kolonistugan i 40 år nu. Besöket var lite sent på säsongen och de flesta blommor som jag har uppskattat genom åren hade blommat ut. Vi pratade mycket om dåtid och Clabbe berättade gärna, han gillar att prata om jobbet och hur det var förr. Visst, han frågar om dagens situation men jag har ofta svårt att förklara för honom just för att det händer så mycket hela tiden. Snart är jag den enda kvar från när han jobbade.

Med Clabbe har jag också fina diskussioner om lite mer djupa saker in i andlighetens djungel. Det är fint att ha honom att kunna vara mig själv fullt ut med de tankar och funderingar som jag har. Mycket om hjärna kontra hjärta i vardagen blev det och diskussionen blev riktigt intressant.

Antalet pelargonen på uteplatsen har minskat med åren. Men det finns fortfarande fina exemplar kvar. I år har de fått rekordmycket plommon. Clabbe trivs på sin kolonilott. Åker ut dit ofta.

Han bjöd på egenodlad potatis med panerad torsk. Blev kvar där flera timmar. Trevligt.

Kommer sen hem till mitt egna lilla ställe. Som jag gillar alltmer och min underbara healerkatt Maja. Hon betyder så mycket. Försöker gå ut med henne två gånger om dagen och skillnaden mot tidigare är att jag inte håller i selen alls, förrän hon närmar sig grannarna på andra sidan. Att ta av henne selen helt klarar jag inte av. Tanken på att hon försvinner i flera timmar och inte syns till, det är en oro som jag inte orkar få pålagd på all annan oro som nu florerar i mitt inre.

Att skriva ”tjo-och tim” poster verkar aldrig bli något för mig fullt ut. Visst kan jag skriva att sommaren och semestern varit den bästa på flera år med ett par resor som höjdpunkter. Att jag äntligen badat i havet igen och vågat mig ut bland några människor. Även vädermässigt har för mig den här sommaren varit bland de bästa på flera år. Halleluja så bra. Men när augusti går mot september, temperaturerna sjunker (åtminstone på kvällar och nätter) och hösthelvetet är på ingång, då är det som om någonting fastgjutet i mig som inte är positivt drar igång. Mörker och kyla är inte någonting som tilltalat mig någonsin.

Det är just när dessa tankar kommer som jag kämpar med ”här och nu”, ”en dag i taget” osv. Ibland funkar det och ibland inte alls. Men så är väl livet? Vore allt perfekt, vad hade man då här att göra?