Har läst boken ”Jag ska leva för oss båda” skriven av Annika Bevington. Hon skriver om att hitta ljuset när det allra värsta hänt. Hennes man Chris dödades i terrorattacken på Drottninggatan den 7 april 2017 och i boken berättar hon om vägen tillbaka. Från chock, sorg och utmattning till en liten gnista av livskraft som förändrar livet helt. Vad innebär det att leva ”fullt ut”?

Många frågor dyker upp inom mig. Hur ska jag våga känna allt jag har inom mig? Är övertygad om att man måste igenom känslorna, inte undvika dem. Vet att jag är på väg och när jag läser den här boken kommer gamla mönster till mig genom hennes beskrivningar. Är medveten om det och det gör mig orolig. Vet att vissa saker har jag undvikit, men kanske vore det bra för mig att liksom med hela kroppen tillåta uttryck som jag aldrig sagt att jag ens ska testa?

Hon gick en 18 månader lång kurs för att transformera sina känslor och bara att läsa om detta gör mig helt slut. Meditationer och andningsövningar som jag själv bara ”touchat” i mitt liv och som jag fortfarande har så svårt med. Kan aldrig jämföra sig med någon annan, men känner att det finns saker som jag undvikit just för att det inte känts bra. Dans- och skrikövningar och att liksom få ur sig allt utan adress är också något som skrämmer mig.

Hon skriver om detta att vara perfekt och göra allt som alla andra förväntar sig och också detta med att vara snäll emot sig själv. Det har tagit mig många år att förstå vad människor menar när det säger så till en. Har liksom aldrig förstått hur man ska vara då. Snäll emot sig själv och vad innebär det, egentligen? I boken skriver hon om sopsorteringen, mathållningen och alla dessa ”borden”. Vem har bestämt alla dessa regler och åtaganden?

Den egna självmedkänslan tar tid att ”deala” med på ett sätt som gör att man faktiskt tar hand om sig själv och vill sig själv väl. Så lätt att lura sig själv och tro att man är snäll emot sig själv och så går man ändå på i samma fotspår av det man tror är perfektion och att allt alltid ska vara på ett och samma sätt. Om jag inte är mina prestationer – vem är jag då?

Hon skriver om den kittlande känslan av att inte veta hur livet kommer att bli. Kontrollen och att ligga steget före, det är någonting som jag kämpar med dagligen. Hon gör jämförelsen med en flod som rinner på samma sätt hela tiden och det liksom bara är att hänga med. Att bygga vallar och försöka ändra flodens riktning, det kostar på och den kontrollen är lönlös och kostar bara en massa onödig energi. Häng med floden med nyfikenhet och se vad som händer är kontentan av det hon skriver.

Hon tar också upp detta med förlåtelse. Förlåtelse är det svåraste som finns och att läsa om Annika Bevingtons kamp att förlåta sin mans mördare är tufft. Hur kan man förlåta något sådant?

Hon beskriver så starkt hur hon förlåter sin mans mördare. Så länge han inte var förlåten hängde han kvar energimässigt och det är bara att skjuta upp det nödvändiga för att bli helt fri säger hon. Man förlåter för sin egen skull och för att bli fri. Hon skrev ett brev till mördaren och brände sedan upp det. En tomhet följde och processen mot förlåtelse i djupet av själen påbörjades.

Mycket hos mig handlar om att förlåta mig själv för den ”hårdhet” jag behandlat mig själv genom åren och hur jag sett på ”lilla Jerry” och att förlåta de som gjort mig illa under vägen mot där jag är idag. Där har förlåtelsen till min egen pappa varit tuffast, men idag tycker jag mig har förlåtit honom för det han gjorde mot mig och att han inte visste bättre eller hur jag ska uttrycka det.

För mig har det gällande farsan varit en stegvis förlåtelse och faktiskt efter hans död tog det än mer fart. Kunde se han som liten och hans vägval på ett annat sätt. Hans skydd för att slippa en massa känslor och vad alkoholen stod för i hans liv. Han hade inte förmågan att göra bättre och utifrån de förutsättningar han hade har jag förlåtit honom. Handlingarna accepterar jag inte, men jag kan förlåta honom för att han inte kunde annat. Han var min far och han var på det här viset. Att förlåta med hjärnan var lättare än att förlåta med hjärtat och verkligen mena det.

Att inte döma andra människor, ge alla en chans oavsett och inte förutsätta saker och ting skriver hon om i boken. Insikter jag jobbat på länge och upptäcker, nästan per automatik, hur jag fungerat tidigare i mitt liv. Fortfarande har jag fördomar men skillnaden numera är att jag är medveten om dem. I boken beskrivs hur yngsta sonen ser på snällhet och hur tacksam han är över livet och de som jagar lycka genom statusprylar och prestationer liksom i det skenet bara känns ytliga och inte har begripit någonting. Om fler vore som yngsta sonen, då vore vår värld en mycket bättre plats att leva på.

Ta vara på nuet, dansa på bryggor och lev idag. Boken är inspirerande att fortsätta den väg jag vågat mig in på. Här och nu, man vet aldrig vad som väntar i morgon.

Efterordet i boken är starkt där hon beskriver detta med att tillåta alla känslorna. De behövs för att det ska bli en helhet. Man kan inte gå i ljuset för länge enbart, då bränner man sig och man kan inte gå för länge i mörkret, då går man vilse tillslut. Kombinationen oavsett vad det handlar om, kombinationen är livet. Att våga möta både ock.

”Istället började jag ta ansvar för mitt eget mående och mitt eget liv med vetskapen att ingen annan än jag själv kan få mig att må bra igen. Genom att programmera om min hjärna lyckades jag med konststycket ”att må bra” – den här gången på riktigt, för det kommer inifrån. Jag behöver inget från den ”yttre världen” för att må bra eller känna djup glädje”.

När jag läser den här boken känner jag hopp. Trots det hemska. Det finns en väg ut även om det värsta av det värsta händer. Det finns ett ljus, ibland långt där borta, men det finns där!