Kanske håller mitt förhållningssätt till Maja på att förändras? Men orolig är jag att låta henne bli utekatt mitt i stan. Det lockar mig inte alls. Samtidigt har jag en grannkatt som klarar det galant. I natt när sömnen uteblev och jag tittade ut genom fönstret, satt grannkatten där och tittade in på Maja (;-)

Maja vill vara ute hela tiden nu. Jamar och försöker hela tiden blidka mig. När jag sitter i köket kan hon sitta och titta på mig från lilla hallen med sina bedjande ögon. Så fort jag tittar på henne blinkar hon till och ibland ställer hon sig till och med på bakbenen och vevar. Då smälter gubben och det blir då utgång. Minst två gånger om dagen nu när jag har semester.

Tror säkert hon skulle klara det fint att bli utekatt, det är återigen mina hjärnspöken som försöker ”skrämma” mig. Vet inte riktigt hur jag ska göra.

Min andra semestervecka rullar vidare. Har inte ”kommit ner” ett dugg känns det som. Har inte ro med någonting. Bara vara och läsa en bok? Går inte alls. Sitter och mediterar på ”mitt vis” och det får vara gott så.

Idag blev det en promenad till mammas och morfars grav. För nya blommor och lite fix.

Man märker verkligen nu att det är semester. Lite folk i stan och väldigt lugnt.

Trots att jag försöker vara här och nu och en dag i taget och allt var det heter känner jag mig mer ”frånvarande” än någonsin i medvetandet. Kan inte sätta ord på det, men det är som om ”filmen” bara fortsätter och ”katastrofscenarierna” vill inte ge med sig. Stunder av insikt följs av tårar och sen är det igång. Det som liksom bara kommer och jag kan inte sätta ord på vad och varför just nu.

Kanske är det detta som är meningen? Att inte kunna det?

Vem bryr sig om 100 år?