På flera plan var resan till Idskär och den finska skärgården en prövning för mig. Inre strider där det gamla, det som vill isolera och inte vara bland andra människor försökte ta kommandot, så ”segrade” ändå den del av mig som vill öppna upp och försöka lite till.

Det hjälpte givetvis att resesällskapet var så inkluderande och inkännande. Sen när vi kom till Galtby, där syrran M och Mange mötte upp var det på samma sätt med dem. Kände mig välkommen och det hjälpte mig att komma vidare när tvivlen på mig själv fanns där emellanåt. En slags trygghet blev det som dämpade mitt kontrollbehov och alltid veta vad som komma skall. Kunde till viss del släppa taget och bara vara.

En egen strand, egen bastu och badtunna. Vilken paradis de har där på ön.

Det som blev lite jobbigt var alla timmar som vi reste. Vet att detta alternativ att resa var så mycket billigare, men jag kommer unna mig att komma fram snabbare nästa gång. För en nästa gång kommer det att bli, jag har ju en sak kvar att göra på ön!

Tror också jag hade behövt stanna lite längre för att riktigt ”komma ner” i den semesterlunk som värdparet uppvisade. Försökte njuta av baden och promenaderna. Besöken i Houtskär och Mossala. Sällskapet och de samtal vi hade.

Fadäsen med vattenskidorna var tuff att bära. Påhejad av de som ville mig väl gjorde att jag blev än mer bestämd och kanske var det ur ett andligt perspektiv en mening med det? Att jag bestämmer och ingen annan. Måste se det så eftersom andra scenarier inom mig gör ondare. Att jag inte vågade, oro för att göra mig illa och jag vet inte allt.

Som sagt, när jag tänker efter tror jag att mitt ”kontrollbehov” inte var lika starkt under den här resan och då åtminstone inte under de dagar då vi inte reste. Trygg miljö, välvilliga människor och skogen i kombination med solen gjorde mig gott. Hade behövt några fler dagar av detta.

Det är för mig så lätt att komma in i gamla tankemönster. Det är som om de bara väntar på mig för att anfalla, när lugnet och vilan nu kommit genom min semester. En dag i taget.