Vad handlar det om att vandra här på jorden? ”Känna alla känslorna” sa jag tvärsäkert när jag tidigare skrivit om varat och sen när jag väl själv fick tuffa känslor i praktiken, då tystnade ordet och då speciellt kring de tunga och mörka känslorna.

För det är precis så jag tror det är. Meningen med livet är att känna. Många olika slags känslor. Varför ska man då känna en massa? Utsättas för sorger, smärta men även glädje och lyckorus. Tar man varje händelse för sig och inte kan eller vill se det stora perspektivet då kan det bli väldigt tufft att vara här på jorden. Kan man höja blicken och få ett sammanhang att allt hänger ihop, då kan det lindra en aning, även om jag absolut inte ska säga att det är lätt med många olika sorters känslor här på jorden.

Är ibland ganska ångestdriven och känner ångest men jag vet ingen adress på det vissa dagar. Tycker det har blivit värre de sista åren. Tar jag in andras känslor eller är det gamla rester från mig själv? Från den tiden då jag var avstängd och ungefär som om de nu står på kö och vill ut. Ibland vet jag inte riktigt vad som är vad. Försöker öppna upp och liksom vara i nuet och då kanske man känner mer än det man har inom sig?

Tillit och att inte se allt i prestation jobbar jag mycket med. Tillit till processen där jag är i livet. Att inte gå före, rusa i tanken och liksom försöka backa när tålamodet inte finns där. Bara att gå på stan och trängas är träning i detta. Att liksom konfronteras med människor som inte ser sig för, går rakt på en och jag vet inte allt. Som liksom tröskar på i sitt.

Sen detta med prestation. Tidigare har jag trott det bara handlat om medvetna och stora känslor eller hur jag ska säga. Men det handlar ju om bedömningar även i det lilla. Jämföra sig med andra och tävla inom sig själv. Det är intressant tycker jag och sådant jag aldrig reflekterat över på detta sätt tidigare.

Varför detta prestationskrav och jämföra mig? Kanske någon form av kontroll att i någonting fungerar jag, inte är dålig eller jag vet inte vad. Vad kommer detta ifrån? Att känna prestation, i det lilla och i det stora? Uppfostran, brist på detsamma, förstorat ego och någon slags kontroll över någonting i ens liv?

Prestation för mig har varit centralt i många saker. Även om jag inte ser vissa saker, så där jag kan se att jag ligger före eller hur jag ska förklara det, då har jag varit snabb att påpeka det och det har ju många gånger handlat om att jag då lugnar mig själv. ”I det ligger jag i alla fall före” och kan vara lugn.

Mina tankar och det jag bär och burit på. Prestation i det lilla och i det stora. Sen kan jag strunta i många saker som för andra är viktigt som karriär, snyggaste kläderna och x-antal tusenlappar på banken. Många gånger är det också prestation gentemot mig själv. Att jag måste prestera och liksom visa mig på styva linan. Bäst i att veta om ditten och datten. Prestation att vara duktig inför andra.