Återupprepandets lov. Skriver om samma saker men med andra ord. Ibland finns inte ens orken till det, att variera sig. Måste tro på att det ändå pågår någon form av förändring, även om jag ibland inte kan se någonting av det. Det känns liksom bara… …tomt och blockerat och någon form av förvaring i varat och där jag är idag.

Sitter i stan nu. Borde jubla och vara glad för många anledningar till modet att äntligen ha vågat hoppa. När jag nu ligger där på marken ser jag mig bara förvirrat om. Vad fan gör jag nu? Vet, otåligheten i mig tror att det bara är att resa sig upp och gå helt planlöst framåt i dessa nya kvarter. Men då går jag vilse igen. Får nog titta mig omkring lite mer och se möjligheterna istället för det där andra, som jag lätt fastnar i.

Boa in sig. Är det bara tiden som kan hjälpa en med det, eller går det att forcera? Se där, nu är otåligheten där igen. Att gå på promenad nu är hela tiden mot håll där bara bebyggelse och sådant jag känner till finns. Visste att jag skulle sakna skogen och alla träd. Även om jag går bland bilar och människor är promenaden viktig för mig. Klockan är över åtta och det är fortfarande mörkt ute. Det kan jag i alla fall inte skylla flytten på.

Den huvudsakliga känslan är positiv till flytten. Det är nog bara så att nu kommer de andra känslorna också fram, nu när jag hoppat och fått lite lugn och ro runt mig. Då tvingas jag att slappna av, vilket medför att det jag tryckt tillbaka för att greja allt detta, nu tittar fram…

Året är snart slut och nystarten står för dörren oavsett. Att sammanfatta och liksom se tillbaka, det känns just nu ogörligt. Samtidigt är jag ju proffs på att se tillbaka och stanna i sådant som varit, även om jag inte tyckt om det.

Maja börjar bli hemmastadd, vilket innebär mer otålighet även från henne. Förstår henne helt och fullt. Innekatt efter alla år. Vill se på ”Cat-TV” men även detta börjar tråka ut henne om det inte är möss som springer omkring, då blir det fortfarande fart på henne. När våren kommer får hon gå ut. Så blir det. Med GPS och sele till en början. Så hon inte får för sig att traska till Storvreta…

Vet inte varför jag känner som jag gör. Hade jag vetat, hade jag mått bra. Enkel logik. Att liksom känna sig vilsen med en del rädsla i samma känsla. Otåligheten finns hela tiden där. Längtan till något annat som jag inte kan säga vad det är. Fly från mig själv. Återupprepandets lov.