Tankar har vällt fram som jag under julhelgen lyckats ”hålla undan”. Riktigt varför de kom nu det vet jag inte, mer än att rädsla finns i botten för att stanna kvar i vissa tankar och känslor. Rädsla finns alltid där när jag inte ligger i fas eller något går för fort och jag inte hinner med och då kan det bli back på saker och ting som jag någonstans kanske vill, men det måste ske på ett annat sätt. Hej ”Tjalle Tvärvigg” (;-)

Som om valet inte varit mitt eget och som om jag liksom inte förmådde stanna kvar i min stora lägenhet i Storvreta som ett exempel. Som om ”roten” dragits bort av någon annan, trots att valet varit mitt. Sen dessa jävla känslor om ”sista gången” och de kan verkligen knäcka mig. Kunna förstå varför förändring ibland också kan vara bra och förstå att 2023 var ett år av många förändringar för mig och att jag behövde det.

För att ens komma vidare överhuvudtaget…

När det fysiska utrymmet minskat och känslan av att det är ”kört” beroende på en mängd jävla orsaker som är totalt ologiska blir ensamhetskänslan än starkare. Den blev så stark att jag liksom inte ville mer häromdagen och när jag hamnar där funkar inte mycket i skallen på Herr Olsson och då är det bara att sitta still och vänta ut…

Starta om på något vis… …och berget känns så ogästvänligt och högt just nu. Vad vill jag? Vad orkar jag och då tänker jag på mer än ett sinne? Starta om på något vis… …göra saker som jag verkligen vill. Vad fan vill jag? Vill jag något mer osv osv osv… detta blev så starkt häromdagen och kanske handlade om att jag tvingades till lugn och då vågade jag ”landa” lite mer efter allt som hänt sista månaderna, med resultatet att även de negativa och jobbiga känslorna kom fram. Äntligen kanske?

Så jävla trött på att liksom inte kunna vara i den situationen som jag själv nu satt mig i. Den gamla skiten, de gamla tankarna skymmer allt det fina och att det liksom återigen förpestar mig? Det är som om alla positiva saker med flytten bara sopades bort och allt det negativa tog över helt. Känns väl lite bättre nu även om det nattliga grubblandet inte är bra, vilket gör mig trött om dagarna.

Nu har jag också mer tid att tänka på min jobbsituation och det gör mig också rädd och orolig. Håller jag, är jag bra nog för att jobba med det som presenterats för mig i min nya arbetsbefattning? Det blir liksom mer konkret nu, när flytten är avklarad och jag sitter där jag sitter.

Vad är det värsta som kan hända?

Ensamheten som jag inte ser någon lösning på eftersom jag är så rädd för att hamna i destruktiva relationer finns också där. Då blir man ensam när rädslan styr. Att hamna i djupet av detta med avsaknaden i allt det positiva med att ha någon att älska, det är inte att leka med.

Matmissbruk eller kanske sockerberoende finns också inom mig. Vissa tider stoppar jag i mig sådant jag verkligen inte behöver. En tröst och något som jag verkligen känner är fel och ändå så gör jag det. Om och om igen…

Allt jag gör emot mig själv, det får givetvis konsekvenser och ibland är medvetenheten ett helvete att ha med sig. Kan inte heller få hjälp med allt och liksom fly det som finns i mig. Mina tankar, mitt sår och det som gör ont är en fajt jag måste ta. Visst, ibland med stöd av andra men känslorna de kan jag inte ge bort eller låta någon annan ta över. De måste få finnas där inom mig och accepteras. Inte älta och leva igenom som jag varit mästare i utan leva med trots allt och försöka se möjligheterna i livet istället för hindren.

Lura mig själv med bara positivt, det går ett tag, men i längden måste allt kännas och upp. Mixen är alltid bäst och det gäller inte bara mig själv.

Det är väl en jävla tur att jag har den här bloggen och få ur mig skiten skriftligt! För att orera kring detta om och om igen för de som finns i min närhet, det skulle skrämma bort vem som helst!