Alla julklappar är klara. Det blir alltid en hel del. Tanken är ju ett paket per person, men ofta blir det några till som kommer med ”på vägen” och då speciellt till barnen. Vi firar jul hos exets mamma i år och för mig är det skönt på fler än ett sätt. Tycker det är fint att exet vill ”hålla ihop” det hela och att hennes mamma då erbjöd sig att vi kunde vara hos henne.

På jobbet så lugnt nu. Årets situation mer annorlunda än tidigare. En omorganisation gör att nystarten nästa år blir ganska omfattande för mig. Många nya arbetsuppgifter inom administration och den del på kommunikation som jag faktiskt haft sedan 2002 försvinner helt. Har nog inte tagit in detta riktigt utan fokus och all kraft har legat på min flytt från Storvreta in till Uppsala.

Känner mig ändå vilsen. Som om jag går utanför mig själv och upplever allt det som sker nu ibland per autopilot. Försöker ta in allt det nya med positiva tankar. Vet inte riktigt om jag lyckas. Vill springa vidare. Fort. Tycker tiden går så sakta. Sover lite. Svårt med här och nu. Svårt att meditera och affirmera just nu. Flyr djupet samtidigt som jag ändå står kvar i det som händer i någon konstig paradox. En del av mig jublar och den andra delen är mer avvaktande, den Jerry som tidigare valde hindren före möjligheterna. Tror och hoppas att tiden kommer att göra mina tankar alltmer positiva. Det viktiga är att inte gömma mig och isolera mig nu. Stå upp och värdera mig själv på ett bra sätt. Se de bra saker som händer i mitt liv. Motsatsen skulle vara förödande och den tunna linan finns där.

För jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är rädd. Orolig och rädd för det jag inte kan styra över men jag försöker släppa detta och liksom gå in i saker med öppet sinne. Nu är jag i stan och det känns som om jag trevar mig fram. Försiktig i de nya kvarteren och affärerna. Tittar mig omkring och liksom tar in det hela. Gångavstånd till det allra mesta är ju fantastiskt. Fan, så smal jag kommer att bli (;-)

Idag kommer min syrra M hit för att hjälpa mig att våga lite till. Röra mig obehindrat i källaren och känna mig bekväm med tvättstugan och förråden. Möblera om i det stora rummet eftersom det inte känns helt 100 och någonting ”måste bort”. Ja, jag behöver fortsatt stöd och i detta är syrran fantastisk. Hon vill göra det för att hon tycker om mig. Vill mitt bästa och jag tillåter det idag. Tidigare gick jag undan och liksom gömde mig.

Numera vet jag att det finns människor som tycker om mig. Det har, om inte annat, de sista månaderna visat. Detta är fortfarande svårare för mig att ta in än motsatsen, men en del av mig vet om att jag är omtyckt bland en del människor. (Detta hade jag aldrig uttryckt eller skrivit för några år sedan, i alla fall inte på det här sättet).

Det jag hade skrivit är att det finns människor som aldrig kommer att förstå mig. Människor som inte heller tycker om mig för att jag är den jag är. Ibland vet jag inte riktigt varför, men numera försöker jag bara släppa dem och gå vidare. För mig egen skull, men inte är det lätt med vissa. Kan inte slå knut på mig själv och ägna tankar åt dem där ingenting förändras. Vet min del i vissa fall och då är det lättare att gå vidare, men ibland har jag svårt att förstå varifrån agget kommer.

Idag kommer också min yngsta son på eftermiddagen. Han väljer att bo hos mig i min lilla lägenhet under julhelgen och det gläder mig under de dagar han är här i Uppsala. Det blir trångt och vi kommer säkert att vakna av varandras snarkningar (;-) men vad gör det när det handlar om några få dagar? Har verkligen saknat honom och har jag tur kommer min styvson och hälsar på mig på juldagen också. Det vore mysigt som en kär före detta arbetskamrat skulle säga (;-).

Det mest positiva just nu är att det blir ljusare för varje dag. Det har vänt! God jul till er som läser här!