En kär arbetskollega träffade jag idag för sista gången på jobbet. Tycker mycket om personen och det känns jobbigt. Detta har jag i tanken stoppat undan ett tag. Man pratar om att träffas privat och så, men ofta blir det liksom inte så mycket av med den saken. Jobbet har varit ett socialt kitt där det för mig varit en del kontakter som snuddat även vid det privata som försvunnit alltmer de senaste åren.

Det känns som om många viktiga personer för mig har slutat sista åren och att det har varit många avsked. Från årsskiftet ny avdelning och till stor del nya arbetskamrater som jag visserligen sett i huset sedan tidigare, men mest ”hejat” på (i bästa fall). Kan bli bra, säger ingen annat, men förändring, förändring och åter förändring. I jobb, privat och jag vet inte allt!

Jobbet är lite som om allt syre tagit slut just nu. Alla andas in, men ingen andas ut. Positionering och bevakning och liksom en väntan på någonting. Mycket står still och sen när systemen fortfarande inte fungerar efter snart en månad, då kommer frustrationen och faktiskt en del ångest över det som inte blir gjort. Det är väldigt svårt att mota bort detta just nu. Lägg därtill några dagar kvar till julafton, så blir ångestcocktailen komplett.

Idag första mötet med en enhet som finns som en del i min avdelning. För att bli informerad och också se hur behoven ser ut. Detta med omorganisation och min roll i det hela. Egentligen undanstoppat under lång tid nu. När det nu sipprar fram tankar kring detta stiger oron. Försöker ta det för vad det är. Det kan bli bra också. Kanske är det när det först blir praktiskt och det närmar sig, som jag är mottaglig? Ska inte gå in i gamla tankemönster igen. Jobbar stenhårt med detta.

Nu har jag klarat av en stor flytt och Maja verkar acceptera situationen ok åtminstone. Kan jag inte vila lite i det nu? Samtidigt är huvudet fullt av oro, tvivel och vad behöver göras nu, ett sätt att fly från sig själv för att slippa stanna upp lite? Att liksom ha någonting annat än det inre att tänka på. Motpolerna hela tiden.

Var iväg och lämnade nycklarna igår till ett ställe ute i Fyrislund. När de plockade fram papperen påstod de att det var fel nycklar! De frågade om de bytt ut låset någon gång och det mindes jag inte på rak arm. Hela situationen blev märklig men de tog emot mina nycklar i alla fall med den passusen att jag fick skriva på någonting om låsbyte om de inte passade och allt vad det skulle innebära med kostnader?! Städfirman använde ju en av nycklarna häromdagen och då fungerade det. Antingen så har den här firman gamla uppgifter på vilka nycklar som tillhör lägenheterna på Morgonvägen eller så har inte bostadsrättsföreningen uppdaterat företaget med rätt uppgifter? Men samtidigt borde någon annan ha reagerat som flyttat före mig den sista tiden? Märkligt var det och nu finns en liten oro över detta också, även om jag vet att mina nycklar passar i lägenheten!

Höll på att missa att Clabbe skulle komma hem till mig och käka lunch. Detta med flera kalendrar kan ställa till det. Stötte på gamla arbetskamraten E när jag småsprang på väg hem. Vad är oddsen för det? Mysigt sa Claes. Lite roligt var pingisbordet i källaren när jag visade runt. Det blev lite bollande, kul!

Flera märkligheter är detta med att tvätta. Har haft egen tvättmaskin i alla år och föredragit detta. Blivit bortskämd helt enkelt. I nya lägenheten finns det inte plats för en tvättmaskin utan man tvättar i de gemensamma maskinerna som står i källaren.

Detta stressar mig jättemycket och egentligen vet jag inte varför. Rädd att göra fel? Förstöra någon maskin? Råka tvätta på någon annans tid? Vet inte riktigt varför jag får sådan ångest av just denna grej. För egentligen är det inte så märkvärdigt och en del av mig vet det. Men bara tanken på att ta ner min egen tvätt i det allmänna och liksom tvätta, det går mig så mycket emot. Vet att när jag känner så här inför någonting, då är det bara att göra det. Köra på och liksom inte tänka så himla mycket. Så får det bli!