En vecka sedan flytten. Dagarna rusar på. Saker och ting kommer på plats. En del förändringar mot tidigare och det visste jag. Oroar mig främst för sopsorteringen som känns ”slappare” här i stan. Hittar t ex inte kärlet för matkompost och tycker uppmärkningen är dålig. Det som är bäst med att bo i stan är de korta avstånden till allt. Att slippa tänka på busstider samt de kostnaderna är skönt. Sen är ju dricksvattnet så mycket godare…

Första besöket fick jag av yngsta dottern och hennes mamma, mitt ex häromdagen. Det var trevligt att få besök av dem och vi pratade väldigt öppet om hur vi mår och vart vi är på väg. Tacksam att ha den fina kontakt som jag har med mitt ex trots viss friktion från främst ett håll. Vi har barn tillsammans och det är en stor anledning till att hålla kontakten. Att fira jul tillsammans med barnen har alltid varit viktigt för oss. Det kan inte nog understrykas efter det jag fick höra.

Yngsta dottern kämpar på och får mycket stöd nu från olika håll. Hon har civilkurage och låter sig inte bli behandlad hur som helst och det gör mig stolt att hon står upp för sig själv när människor gör henne illa.

En vecka i stan bär fortfarande med sig känslan av overklighet. Årstiden gör att man inte ser så många. Ombonat och tryggt. Mycket ljud som är nya.

Maja har anpassat sig bra förutom att ljuden från trappen gör att hon blir rädd. Idag ska jag och syrran och hennes M åka till IKEA för att införskaffa något slags draperi som kanske kommer att dämpa ljuden en aning. Det är också för att dela av den lilla hallen så att det känns som ett eget rum. Vill också ha en avlång bokhylla (som jag såg hos äldsta tjejen och gillade mycket) och som jag tycker verkar väldigt praktisk.

Kan inte nog understryka hur viktiga syrran M och hennes M har varit i hela den här processen. Hade aldrig suttit i stan om det inte varit för hennes ”bearbetning” under åren. Från början såg jag det som tjat och tanken slog mig aldrig att jag skulle bo där jag nu bor. Men så hände vissa saker i mitt liv och under sommaren dog Igor (idag är det för övrigt exakt 5 månader sen han lämnade oss) och sen flyttade yngsta sonen och då blev det så självklart det hela. Att sitta kvar i min stora lägenhet i Storvreta blev så fyllt av tomhet och dessutom var det spöklikt på fler än ett sätt under sista året.

Vända blad i livsboken med tomma sidor. Både i det privata och på jobbet.