Det är som om jag liksom gjort detta tidigare. Stora delar av 2023 känns som en repris där slutet ska vara annorlunda än förra gången. När det nu var. Tankarna och medvetandet är spännande saker. Vad kommer liksom allt ifrån? Kan ju låta som ett jävligt märkligt resonemang, men så känner jag.

I måndags var jag till Morgonvägen igen. För att hämta besticklådan och lite annat. Gick runt i den tomma lägenheten. Det var en märklig känsla. Fylld av så mycket tacksamhet. Mitt hem, min boning i 15 år. Ett ställe att landa på men inte för ett helt liv. Nu är det över och förbi. Tack Storvreta för dessa 29 år och tack Morgonvägen för 15 av dem!

Att bo i stan har sina fördelar. Nu har det bara gått några dagar, men det känns helt ok. Det jag saknar är sådant som jag kan vara utan. Behöver liksom inte så mycket längre i form av saker, flera rum och sådant. Någonstans har jag haft svårt att ta in att jag bor där jag bor nu. Det är som en film och som en repetition på något som hänt tidigare, men nu ska lärdomarna kicka in på ”rätt” sätt eller hur jag ska säga det.

På jobbet hade vi avslutning idag på enheten. En enhet som upphör vid årsskiftet. För mig betyder det en ny chef. Stödenheten har också på sitt sätt varit en trygghet liksom mitt boende. Allt försvinner nästan samtidigt. När också en kär medarbetare tvingas sluta, så blir det liksom en ganska ”tung” avslutning. Hon kommer att vara saknad. Alltid fanns det färsk kaffe på morgonen och alltid satt en liten post-it lapp vid datorn om man varit borta ett tag eller om någonting speciellt hade hänt med en. Usch ja, tråkigt är det när man inte får sluta när man själv vill så att säga.

De som hade kommit ihåg hade med sig en julklapp (jag glömde bort detta) så delades de med de andra, vilket jag alltså inte kunde vara med på eftersom jag inte hade med mig någon egen klapp. Det bjöds på jullunch som chefen och ett par av medarbetarna hade ordnat så fint. Traditionsenligt byggde vi också pepparkakshus.

Köksfönstret i mitt nya hem. Ändrar och flyttar om. Vissa möbler och prylar har jag köpt loss av syrrans dotter. En del är medtaget från Storvreta. Men som jag skrivit någon annanstans, det är för mycket saker för denna lilla lägenhet så en del har åkt ner i förråden.

Vet inte riktigt vad jag känner nu när det gått några dagar som sagt. Det är som om jag inte riktigt hinner med att landa i det hela utan bara kör på och det är ok. Det är ok att vara där jag är just nu och i grunden känner jag mig ganska lugn inför framtiden. Att landa – en aning kanske jag trots allt håller på med. I morgon får jag besök av lilltjejen och exet och då kanske jag landar än mer?