Igår var en mycket märklig dag. På jobbet fick vi inte öppna våra datorer, utan bara jobba via våra mobiler. Alla system var nedstängda förutom Teams, så det var inte mycket man kunde jobba med. Allt detta beroende på en cyberattack på Svenska kyrkan, vilket har gjort att allt i princip stod stilla under fredagen.

När jag dessutom drabbats av ont i ryggen på höger sida som utan värktabletter gjorde mig helt orörlig blev fredagen en mycket märklig dag. Har beställt tid hos en naprapat på måndag som får kolla på vad det är och hur det ska behandlas fortsättningsvis. I nuläget är kombinationen 2 alvedon och 1 ipren guld värt. Visst, jag känner av viss smärta, men jämförelsen med att inte ta tabletter är milsvid. Vet att jag inte kan knapra på detta sätt för ofta och för länge.

Idag är det två veckor kvar innan jag och Maja flyttar in till stan. För det mesta känns det bra och jag vill iväg nu. Det är nästan lite jobbigt att gå i detta gamla nu när tankarna liksom redan kommit iväg. Har nog ”sörjt” klart det som varit och faktumet att även jag måste vara med om förändringar i mitt liv. Fick ändå 15 år på samma ställe och det är rekord för mig. Har flyttat mycket i min uppväxt och varit ganska otrygg i det, så att jag sökt motsatsen är inte så konstigt. Tänker mycket på Maja också och hur det ska bli för henne med denna förändring.

Detta gäller nog mitt jobb också. Haft samma arbetsgivare sedan 1983 dvs Svenska kyrkan och Uppsala stift. Har nog mycket handlat om trygghet och att ha en fast punkt. Nu har arbetsuppgifterna visserligen förändrats då och då och det har gjort det lättare för mig att vara kvar. Kan säga att i de mest turbulenta perioderna i mitt liv, då har Uppsala stift och dess arbetskamrater varit min trygga punkt. Så många fina själar som funnits där genom åren.

Från årsskiftet är det ny tjänst med delvis nya arbetsuppgifter som gäller på grund av en omorganisation. Får också en ny chef och i detta försöker jag bara ”hänga med”. Vet inte riktigt hur det kommer att bli och fortfarande vet jag inte riktigt vad min tjänst innehåller mer än arbete med Public 360 inåt mot stiftsorganisationen. Har jobbat i det nya systemet i några år nu, men vet att det finns mer att lära. Får kanske mer tid nu att ägna mig åt systemet?

De medvetna tankarna styr en hel del hur den fortsatta ”resan” blir här på jorden. Släppa taget om gamla föreställningar och tankemönster ger positiv utveckling. Att liksom lita på intuitionen och ha tillit till det som komma skall. Har försökt ha kontroll på saker och ting, trots att jag tror att jag inte har haft det. Inbillat mig att jag kommit vidare men det har mycket handlat om intellekt och inte praktik. Egot lever ibland sitt eget liv och tar snåriga vägar för att behålla ”kontrollen”.

I allt detta känner jag mig ensam. Ensam i den meningen att dela vardagen med någon. Ha någon att krama om och liksom vara ”ett” med. Har nog förlikat mig med tanken att det är inte just den biten som är det centrala för mig i detta livet att ”lära mig” och få uppleva. Den tanken är tuff, samtidigt som jag ska försöka att inte tänka så mycket på detta, utan låta min öppenhet och nyvunna mod och nyfikenhet få leda mig framåt mot det som komma skall.

Tror vi har olika bitar i känsloregistret som vi behöver uppleva och ibland acceptera innan det kan bli någon förändring. Bitar vi ”flytt” från tidigare av olika anledningar. Egot kan vara bra för att skydda sig själv, men jag tror att ibland måste man släppa efter och liksom ”kapitulera” eller hur jag ska uttrycka det för att komma vidare. Egot kan vara en bromskloss och någonting som förstör växande och relationer med andra människor. Kan bara ta mig själv som exempel och för mig tror jag detta stämmer. Mitt ego har av olika anledningar stött bort människor och inte klarat av att ha tillit. Det tror jag är på väg att förändras inom mig och kanske kan det då också betyda en förändring i den ensamhet som jag levt i många år nu. Vem vet?