Vara öppen på min blogg, på min plats i cybern. I några dagar har det känts så jobbigt, men det handlar väl om det gamla inom mig, att gömma mig och inte visa upp sidor där jag blir bedömd. Rädd för att bli kritiserad på ett sätt som gör att jag hellre gömmer mig. Gamla tankar och oro som på djupet och i praktiken nu kommer efter alla år. Sakta men säkert. Det tar på mig och har satt sig i kroppen och nu i ryggslutet och då främst på höger sida. Tror det hänger ihop med den ”komma-ut”-process som jag nu håller på med. Rent intellektuellt har jag gått igenom det hela sedan länge, men praktiskt och att verkligen känna allt, det har jag flytt så länge så länge…

Olika ”komma-ut”-processer genom livet mitt. Nu att stå för min tro och tilliten till Universum och tidigare för min sexuella läggning. Den processen är som den är och ska jag vara helt ärlig spelar det ingen roll längre. Jag gillar människor och inte kön. I natt hade jag en sådan underbar ”dröm” om mitt ex att hälften vore nog. Så fint var det och hon finns för alltid i mitt hjärta. Mamman till mina fina barn.

Igår var en tuff dag. Som om det kom upp saker som jag inte kunde styra och då kom ångest och oro. Oro kring närstående, oro kring min kropp och en allmän medvetandehetsoro. Vart tar det vägen allt detta? Tala om att ändå försöka ha kontroll på grejor när det ändå inte går. Egot är starkt och hittar sina sätt att försöka bevara det som är. Jag menar nu inte att egot ska utraderas helt. Egot behöver vi i grunden för att kunna orka vidare som människor, men när egot handlar om enbart egen vinning eller medvetet gör andra illa, då används det fel.

Min egen, vad ska jag säga, känsla av att tycka synd om mig själv har varit stark och är det fortfarande i vissa situationer. Igår när jag hade hade träffat två vänner och kom hem och satte mig själv i soffan en lördagskväll, fortfarande med en del oro kring vissa saker, då var det inte roligt. Men till skillnad från många gånger tidigare, valde jag inte att fastna i ensamhetstankarna, utan jag gjorde då saker som får mig att må bra. Lyssna på musik, titta på intressanta program, kela med Maja och liksom inte sitta i de tuffa tankarna. Det funkade faktiskt helt ok.

Måste gräva där jag står och inte på andra ställen. Tilliten till Universum och de som hjälper mig är något jag kämpar med hela tiden. De försöker ge mig tecken att de är nära mig, men då blir jag ofta rädd och säger åt dem att låta bli. De måste vara bra förvirrade, de som är nära mig. (;-) Ibland önskar jag inget annat och när de då försöker, då backar jag.

Vet att min rygg kräver motion och stretchning. Ibland känns det som om jag balanserar på en slak lina. På gränsen till galenskap blandat med total visshet över den process jag nu genomgår i mitt liv. Det jag dock vet, det är att det inte finns någon väg tillbaka till det som varit.