Spirituell mentor för att våga släppa på det jag inte klarar av själv. Rädslan, kontrollen över processen att ”öppna upp” och alla jädra oro för allt och alla i min närhet.

Vi är alla olika ”enheter” och har våra egna vandringar att göra. Man kan stötta, ge ett lyssnande öra och komma med råd om de vill lyssna. Men att styra och säga till, det funkar aldrig och speciellt inte när det handlar om ens egna barn.

Ibland önskar jag att man kunde ta på sig deras oro och problem, men det fungerar ju inte på det sättet. Vara inlyssnande och stödja på alla sätt man kan är det man kan ge dem. Inte komma med pekpinnar eller råd som de inte vill eller orkar ta emot. De måste göra sina egna val och stå för dem. Som pappa kan jag bara finnas där för dem och lyssna.

Höja blicken. Detta liv är en del i någonting mycket större. En droppe i alla de liv och existenser vi haft tidigare. Vi är på jorden för att känna och uppleva känslorna. Jorden är en plats för att ”känna” oavsett om det är ljust eller mörkt. Jorden är en tuff plats och jag ska villigt erkänna att ibland förstår jag inte varför så många människor måste gå igenom så mycket lidande. Det är liksom outhärdligt att följa med i nyheterna numera. Att då höja blicken är enda chansen och försöka se någonting större med allt som vi är med om. För att kunna uppleva motsatsen måste vi känna både ljust och mörkt och ibland är den insikten jävligt tuff.

Döden är en befrielse. När det är dags. Egen personlig utveckling med allt vad det innebär innan man kan ”ge tillbaka” till andra själar det man själv varit med om och lärt sig. Ungefär så. Medveten ondska och att göra människor illa med vilja är tufft att se. Blockeringar, oförmåga och stor rädsla.

Det är så jävla lätt för mig att sitta och skriva allt detta. Vet det, men samtidigt vet jag på många sätt vad jag pratar om. Har varit med om rädslor, oro och ren panik i mitt liv. Katastrofer där all trygghet tagits ifrån mig eller den lilla som fanns där. Fått klara mig själv under många år innan familjen och exet kom in i mitt liv. Försöka sitta still i känslorna och livet för att jag kände till just detta, vilket förorsakat mig mycket mer prövningar. Jag vet vad jag talar om.

Har orkat vidare för att jag fått hjälp på vägen. Fina familjen som sagt och många underbara själar som velat mig väl. De allra flesta faktiskt. Vissa vänskaper klarade jag inte av att hålla ihop, men det tror jag främst beror på att jag var omogen och att vi var klara med varandra. Vi fick det vi behövde och sen gick vi vidare. Visst, i vissa fall var det tufft och smärtsamt samtidigt som jag kan se klarare på det ju fler år som går. Det är liksom ett ge och tagande.

Sen alla djuren! Så viktiga för så många människor. Mina katter har varit livbojen flera gånger. Nu går Maja vid min sida och jag ber att hon får göra det många år till. Så viktiga. Tanken kring hur vi behandlar våra djur runtom i världen kan ibland plåga mig väldigt. Kan inte ta in allt som vi gör emot dem och då är min enda tröst att jag vet att min Maja, hon har det bra i alla fall.

Ibland har jag känt mig så ensam trots att en del av mig vet att man aldrig är ensam. Det handlar om mina blockeringar och att jag slutit mig så hårt att ingen, varken från denna värld eller andra, kunnat ta sig igenom mitt hårda skal. Det är på väg att mjukas upp och jag är på väg att närma mig det som jag varit rädd för. Den ovillkorliga kärleken utan förbehåll till exempel har varit tuff för mig. Att man kan känna kärlek för andra utan förbehåll. Den är tuff. Ovillkorlig kärlek.

Är helt säker på att jag har fått det jag har behövt för att utvecklas som själ. Sakta framåt mot ljuset. Många gånger suttit kvar i en mörk glänta för att jag känt igen det. Inte gått vidare i ljuset. Åren går. Samtidigt finns det bara en väg framåt. Mot ljuset och vi som själar bestämmer takten. Vet som sagt, att det är lätt att skriva om detta rent intellektuellt och att det är en helt annan sak när man möter saker praktiskt och då speciellt det som gör ont och är mörkt.

Men vad är alternativet? Lägga sig ner och dö? Börja om igen? Ibland handlar det om en timme i taget. Små mål framåt. Ibland klarar man av lite större steg. Ensam är inte stark. Tillsammans utvecklas vi som själar och i det finns numera en ljus tanke även inom mig. Vi gör detta tillsammans.

Idag kommer en av mina jordiska mentorer hit för att hjälpa mig att kasta lite saker inför flytten. Clabbe har varit så viktig under så många år. Vill få med honom i min flyttprocess därav att vi träffas idag. Har fått ihop en del som ska till återvinningen.

Slänga och det som känns jobbigt får ”vila till sig” och sen efter några dagar försöker man igen. Då går det att kasta lite till. En process i det lilla. Att göra sig av med saker man inte behöver. Samma mekanismer. Har väl aldrig kastat så mycket som jag gjort vid denna flytt. Försöker tänka att har jag inte tittat på eller rört en sak under ett år, varför ska jag då ha kvar den? Så många gamla CD-skivor, böcker och jag vet inte vad som jag skilt mig ifrån. Gamla kläder och gamla saker efter barnen. Det har nog varit det jobbigaste, alla saker efter barnen. Gosedjur (har sparat ett par) och gamla möbler och leksaker. En del är sålt, bortskänkt men mycket kastas också.

Det är en rening i sig detta också, att flytta och liksom ”börja om”. Att också få ny tjänst på jobbet med ny chef och delvis nya arbetsuppgifter likaså. Att i våras få vetskapen om en ny syster var omvälvande i en process som fortfarande pågår. Att också ta kontakt med en spirituell mentor och ta hjälp framåt är också någonting nytt i mitt liv. Året 2023 har varit väldigt speciellt för mig och fortfarande är det flera veckor kvar.