Den där desperationen tar tag i mig och då speciellt om nätterna. En litenhet och oro över så många saker. Att sitta still i ett bo så länge som jag gjort, det gör väl att katastroftankarna blir djupare och mer tuffa att tänka bort i rationella tankar. Sen har jag min personlighet och den jag är. Mina upplevelser och det som ”satt sig” i kroppen genom åren.

Det är svårt att beskriva vissa tankar för att göra dem rättvisa. Den här tanken av förändring och när det verkligen börjar bli konkret. När man gör saker för sista gången är tuff och i det är jag inte ensam här i världen, det vet jag ju. Jag har gjort saker för sista gången tidigare, men numera tror jag att jag är medveten om dem på ett annat sätt. Tidigare var jag som en mur och svalde. Det fastnade då i mig och jag kunde inte bearbeta det. Så kan jag inte göra idag och det kan jag tacka mina år i terapi och att jag nu försöker försonas med mig själv i det inre. Vara sann emot mig själv på alla plan.

Man kan tycka att just nu är det negativt att känna så mycket, men jag tror att när man går igenom saker och ting som t ex handlar om avslut utan att svälja och stoppa undan, då kommer man sen ut mycket friare och mår så mycket bättre i psyket. Man bearbetar på vägen så att säga. Så tror jag det är för mig just nu och därför är jag som en berg- och dalbana. Det blir bra tillslut. Måste tro på det.

Är rädd, känner mig liten och när jag är som mörkast förstår jag inte hur jag ska klara av det här. Sätta mig i en liten lägenhet i stan och släppa Storvreta och de fördelar som finns här. Konkreta och praktiska saker som jag tappar idag och som blir annorlunda. Det som kommer att bli bättre skjuts undan i tanken, vilket just nu inte gör mig någonting gott. Orolig för framtiden och vad som kommer om ett par år när jag måste flytta igen. Har inget stabilt boende längre.

Måste påminna mig om det positiva. Kommer närmare allt och kan gå till min syrra i stan. Slipper alla bussresor som speciellt på morgonen, ibland kan vara lite jobbiga. Nu kommer jag kunna gå till jobbet! Glömmer fördelarna när det gamla i mig kämpar för att sitta still och ha kontroll över allt.

Det blir så konkret allt nu. Så mycket praktiskt som liksom visar på att det faktiskt händer och jag ska flytta. Kämpar så med att inte värdera allt och då speciellt inte negativt. Besluten är tagna och det finns ingen väg tillbaka och kanske är det den vetskapen som gör mitt mående allt annat än bra just nu?