Igår kom jag äntligen iväg till stan för att göra gravarna höstfina. Känner mig ensam bland telefonsamtalen och hade inte ro med tankarna att ”bara vara” hemma den här dagen. Har också ett tag haft i tanken att de symboliska platserna måste ses till. Det var tre månader sedan sist.

Mormor Britta och släktingarna på hennes sida fick en ljung på sin gravplats. Den gravplatsen sköts inte av mig och det är en avlång jordbegravningsplats och utrymmet är begränsat där man kan sätta blommor. Tände också ett ljus för mormor och tackade för all hjälp som jag får av henne.

Ville också gå till min farmor Ingers grav. Den är ganska vildvuxen, men jag vågade inte ta bort någonting eftersom det inte är jag som har ansvar för den. Satte dock en ljung och ”pratade” lite med henne.

Den gravplats jag besökt mest under mitt liv är där min mamma Ann-Britt och morfar Isidor ligger. Tände ett ljus och firade mamma lite i förskott. Hon fyller år på måndag. Fixade också hela gravplatsen med tre nya ljungar. Här kan jag fixa och dona bäst jag vill eftersom det är jag som sköter om graven.

Åter är tankarna lite sorgsna och ensamma. Kan inte uttrycka det på annat sätt. Vet inte riktigt varför jag dras till detta tillstånd även om förklaringar finns. Det kändes fint att fixa alla tre gravarna och just nu trivs jag bättre bland de döda än de levande. Pratar med dem och tror att de hör mig. Vill tro det. Men får egentligen ingen direkt respons mer än det jag vill ska vara respons. För mig är rädslan stor att jag ska inbilla mig ord, känslor och tankar från de som inte lever här längre och då blir jag nog än mer avstängd.

För någonstans har jag en tro på en fortsättning. Det är nog bara så att jag inte riktigt tror på mig själv som budbäraren av kontakt med dem som gått över till Andra sidan. Tvekar av någon anledning kring detta just nu. Kanske rädslor för det som kommer närmare?

Maja i den tomma TV-möbeln. Hela huset är hennes revir nu och på ett sätt är det fint att se hur hon har ”blommat ut” nu när hon är ensam och kan sova vart hon vill. Inga revir och ingenting sådant mer.

Snart blir dock hennes värld mindre och det ska bli intressant att se hur hon kommer att reagera att flytta in till stan. Tror det blir tufft till en början för henne, men sen bli även hon van. När vintern släppt och våren är på väg är min tanke att börja att släppa ut henne. Först med sele och sedan med GPS-sändare.