Om jag ska skriva öppet måste jag skriva även om det som skaver. Vill inte försköna eller skapa bilder som inte stämmer. Vill liksom vara sann emot mig själv, även här på min blogg. Har hållit den stängd i några dagar för att tendenser funnits till att jag ”förskönar” och inte kan stå för den jag är till 100%.

Är inte på någon bra plats just nu. Det är som ett vakuum, både i det privata och på jobbet. Vet att den här tiden egentligen skulle vara perfekt till reflektion och vila i mitt inre. Men jag klarar inte av det! Kan liksom inte bara vara, utan det byggs upp ilska inom mig. Känner mig bara arg och ilsken på allt och alla. När jag sen försöker förstå rent intellektuellt vad ilskan stå för, blir det bara värre. För det går inte att förstå för mig och i det finns väl svaret på att det inte släpper.

När jag låter detta komma fram efter eller hur jag ska säga då blir det skitjobbigt. Kan liksom inte backa nu från vissa stora saker och det skrämmer skiten i mig när jag hamnar i gamla tankemönster. Vill liksom springa ifrån allt samtidigt som jag ibland bara känner ok jag sätter mig ner och så får det gå som det går. Kollision och krock! Vill välta bord och be allt och alla lämna mig ifred. Fara åt helvete. Efter en stund blir jag bara ledsen och vill lämna allt. Inte vara kvar här längre.

Samtidigt och det är väl detta som gör att ilskan skapas inom mig, när det gamla möter det nya och jag liksom inte, även med hjärtat, vågar stanna kvar blir det tufft. För en del vill faktiskt gå vidare med allt som nu är på gång. Även om man inte kan tro det när man läser det jag skriver. Det som jag någonstans vet är ljust och bra för mig. Men det blir liksom enorma kollisioner på ett sätt som jag bara hatar. Hatar och vill liksom inte mer. Kroppen tar stryk, kan inte parera och liksom bara vara i det. Skapar strider inom mig för att lugnet är så obehagligt.

Vill fly, vara ensam och samtidigt så hatar jag det. Att sitta själv en helg igen. Då slår jag och slår på mig själv på ett sätt som bara gör att ingenting blir meningsfullt. Jag klarar liksom inte av att bära mig själv igen och att be om hjälp, oavsett från vilket vara, det förmår jag mig inte att göra nu.

En gång till… har han sig ingenting lärt? När fan ska han stå på egna ben? Vilken patetisk jävel!

Orden skriker till mig. Jag duckar och försöker fly. Vet ju att det inte är sant, men samtidigt kan jag inte låta bli. För att jag känner igen de orden. De nya fina orden om min person slår jag ifrån mig när jag hamnar i dessa lägen. Fortfarande och kanske för alltid när det tar emot lite och när jag sitter för länge själv med tankarna.

Sånt här vill jag ju inte lägga ut och dela med mig av. Vill ju visa att jag kommit framåt och inte ältar längre. Då stänger jag och låser om mig igen. Som alltid.

Blir ilsken inom mig och så springer jag i ekorrhjulet ett tag till och moment 22 skriker segervisst åt mig.