Ibland undrar jag varför jag skriver här om mitt mående? För vem? Får stunder då jag bara vill stänga ner allt och inte skriva om det öppet. Ibland inbillar jag mig, kanske naivt, att min öppenhet och mina ord kan vara en inspiration för andra, även om mörker och klagovisa råder. Visa på komplexiteten att vara människa och leva här på jorden. Ibland undrar jag vem kan vara intresserad av mitt ältande och gnagande om samma saker, år ut och år in?

Tvivlen just nu tror jag beror på skiftet i mitt liv som är på gång. Är mitt i det och det skapar oro i mig på ett sätt som inte kan gömmas, som förr. Ibland känns det som om jag ska ”gå sönder”. Men samtidigt, hur fungerar en människa som ”går sönder”? Är det som att gå in i ”väggen” med utmattningssymton och totalt stopp i skallen?

Samtidigt, och det är detta som är så konstigt i klagosången. Ibland känner jag mig, och då främst när jag är bland andra människor, starkare än någonsin. Som om jag drivs av någonting nytt inom mig. Ibland nästan som någon annan inom mig, även om det är jag. Vissa bra dagar. Så det är verkligen en kontrast i det hela just nu. Tror att bara vetskapen om detta gör att det ändå fungerar.

Ensamheten är värst och det är så förstärkt nu när detta skifte pågår. Lätt att fastna i längtan och fantasier. Varit så nära att registrera mig på dejtingsajter, men fortfarande vågar jag inte. Är så rädd för att bli bränd igen och inte klara av att stå upp för den jag är. Rädd för att bli sviken och rädd för att möta någon som inte vill mig väl i förlängningen.

Det finns vissa som dejtar om och om igen och verkligen vill träffa någon. Önskar så att jag hade det modet att våga. Det har jag inte. När jag dessutom nu gått upp en del i vikt gör inte det saken bättre.

Vet att det handlar om att bara hålla i nu. Dag efter dag. För det kommer en förändring, om inte annat på det fysiska planet och kanske kan den förändringen även dra med mig i mitt inre när det blir gångavstånd i mitt liv. För första gången på nästan 30 år.

Att stå upp för mig själv är att stanna kvar här. Det vet jag. Att gömma mig, även på nätet, är ingen väg framåt. Inte förutsätta att människor är negativt inställda. Gamla tankemönster som drar igång ibland. Detta med att få bekräftelser, det kan vara en sjuklig jakt ibland, oavsett vad det handlar om. Marginalerna i livet minskar, som om vissa saker håller på att glida mig ur händerna. Vet att det handlar om mina tankar och inget annat. Sen är vår tid på jorden begränsad, det vet jag.

I natt kunde jag inte sova igen. Alla dessa tankar. Spelade Elvis i flera timmar. Blir tröstad och tänker samtidigt på mamma.

Finns inget unikt i detta, bara det att jag skriver av mig här.