Bilden är från i början av 70-talet. Tror vi bodde på Almqvistgatan i Uppsala. Jag och min syster M fick choklad på morgonen och ett kort togs. Det var så mycket ovanligare då att man hamnade på bild så det var bara att le så mycket man kunde.

Tänk vad tiden gör med oss människor. När jag tittar på bilden fylls jag av sorg samtidigt som jag idag är oerhört tacksam över att syrran finns i mitt liv. De sista åren har hon varit skillnaden genom att hon bryr sig så mycket om mig. Det är fint och jag försöker känna mig ”värd det”.

För det är ett tvåeggat svärd för mig att gå på detta. Att förändras och vända tar tid. Att känna tillit till människor. Nu kanske ni tänker, men det är ju ändå din syster och då borde det väl vara enklare? Och just så är det inom mig, det är inte enkelt, men så bra mycket bättre nu än för några år sedan. Tilliten till andra människor har fått sig stora törnar genom mitt liv.

Sanningen och säga har heller inte vår relation varit så bra som den är nu tidigare i våra liv. Tror att jag drog mig undan och inte ville be om stöd och hjälp just för att jag inte ville vara sårbar och vara den som inte klarade av vissa saker. Kände mig inte värd och på håll tyckte jag syrran klarade sig bättre än mig utifrån vissa aspekter. Då drog jag mig undan istället eller betedde mig illa och avigt när vi väl träffades.

Ville nog inte vara i vägen och till besvär och inte visa mig otillräcklig. Väldigt omoget av mig, men det var så det var under många år. Visste inget annat. Vi pratade ibland och så, men det var inte alls på det fina och djupa plan som vi pratar idag. Idag vågar jag vara mer sårbar och berätta som det är. Känner också hur min mur där avsaknad av empati och nyfikenhet ersätts av en genuin och äkta känsla över hur saker och ting verkligen är.

Det är ett långsiktigt jobb detta att i djupet vara den jag egentligen är. Stå kvar i det jag har inom mig och inte hela tiden backa för min tro att människor då kommer att tycka mindre om mig. Vad hjälper det att fortsätta att ”slå på mig själv” nästan per automatik som jag tidigare gjort? Att tycka om sig själv på ”fel sätt” där egot i medvetna syften vill få fördelar på bekostnad av andra människor, det är någonting som i längden blir destruktivt och gör att man blir ensam.

Har dagar och stunder då jag måste få vara ifred och förhoppningsvis kan jag uttrycka det bättre idag och inte bara agera irrationellt. Men har också idag dagar då jag verkligen är nyfiken och vill socialisera och veta hur det går för andra. Den förmågan var länge begravd och försvunnen, just för att jag knappt orkade med det som fanns inom mig själv. Säger inte att det är borta idag, men att variationen idag är så mycket mer, från mörker som tidigare dominerade till ett ljus idag som växer sig allt starkare.

Modet att tro på Universum, Varat eller om du vill kalla det för Gud har också fått mig att må bättre. Tvivlen har trots ”bevisen” varit starka under lång tid, men det är precis som om jag dras till ljuset och det fina som finns där borta, bara jag vågar… för det är verkligen så att ber man med hjärtat om ljus, då får man ljus. Förr eller senare.

Har fått reda på att det är en person som anmält sig till visningen av min lägenhet på söndag och att ytterligare en vill komma nästa vecka. Det är ingen rusning precis och kanske anade jag det någonstans att det just nu är svårt att sälja med en ränta som sakta men säkert stiger. Måste mentalt vara förberedd på att jag kan bli kvar här längre än jag vill och den tanken är lite tuff nu när jag väl har bestämt mig för att flytta. Men egentligen har jag inte bråttom eftersom jag inte behöver jaga ett eget boende.

Tålamod och en sak i taget är ju också egenskaper som jag jobbar med nästan varje dag. På jobbet är det också tålamod och en sak i taget som gäller. Frustration och ilska blandat med en sorg tittar fram ibland och det är helt ok. Försöker vila i det utan att fastna och låta det komma ut. Ibland blir det nästan överväldigande och då är det bara att backa igen. Ja ni vet, ni som följer mig. Spaltkilometerna är långa av just detta bland mina ord genom åren… men ack så viktigt det är att påminna sig om det, om och om igen.