Snurrar lätt runt i mitt egna ”helvete”. Fastnar i tankar och tror att allt är på väg rakt ner. Ibland, och speciellt om jag isolerar mig, växer de tankarna till helt orimliga proportioner. Drar mig undan och utan samtal förstärks det negativa inom mig. Bara det att jag har utgångspunkten ”helvete” visar ju hur lätt det är för mig att hamna i negativa spiraler.

Att jag fortfarande inte kan vända själv, visar väl på att detta är ett livslångt lärande, det jag är inne i livet som Jerry. Kan liksom inte tolka min vandring här på annat sätt.

Stänga ner, försvinna och inte visa upp mig. Rädslan för att visa vem man är växer sig bara starkare när dessa tankar får ett grepp om mig. Vet att ensam inte är stark, men då slipper jag i alla fall visa vem jag är när det tar emot. Vill äta, förstöra och tycka synd om mig själv på ett sätt som jag idag vet inte fungerar längre. Det blir bara värre på alla plan.

Att inte ha kontroll över boendet och jobbet i kombination med den ensamhet som nu visar sig efter det att lillgrabben har flyttat gör att ett mörker återigen fått grepp om mig. Tror mig då veta hur detta ska sluta och det är bara i katastrof och elände. När den känslan äter sig in i mig blir det obehagligt och kroppen börjar visa olika symtom. En del av livet för mig och någonstans handlar det bara om att härda ut. Det blir bättre och det är inte fastgjutet i sten detta mående. Men det är svårt när man är mitt i det.

Detta har varit min vecka och jag vill liksom bara springa ifrån allt. Mitt problem är att jag inte har någonstans att springa och fly. Måste stå kvar i detta nu och ha tillit och tålamod.

Tänk att det ska sitta så hårt åt att liksom bara följa med och be om det bästa. Att lita på Universum. I drömmen eller vad det nu är blev jag i natt vägledd på ett sätt som fick mig lite lugnare. Som vanligt minns jag bara fragment men det var inga tunga och mörka händelser, vilket gör att jag idag känner mig lite mer hoppfull. Oavsett om jag fabricerar eller inte (ni ser, jag litar ändå inte på vad jag får till mig fullt ut) gör det att jag orkar lite till.

Efter visningen på söndag kanske jag får lite mer klarhet i boendesituationen? Oroas över bostadsmarknaden och att det blivit sämre i höst och då främst för de som vill sälja. Också de dubbla känslorna där det positiva inom mig vill iväg och motsatsen stanna och vara kvar i något som inte är någon framtid för mig. Det som inte fungerar i längden.

På jobbet vet jag att vi just nu placeras ut som brickor på olika tjänster och om vissa blir det rena huggsexan om jag har förstått det rätt. Tänker på de som ingen vill ha och de som blir över? Det resonemanget lär man aldrig få höra offentligt, men bara vetskapen om att de diskuterar en likt en uttagning i Idol, det gör mig orolig, trots att en del av mig redan förstår att efter årsskiftet, då kommer jag att få syssla med andra saker än idag. Lite samma känslor här som med boendet, att oavsett hur jag tänker oroas jag väldigt mycket. Att ha tillit till någonting som jag inte vet ett dugg om, det är verkligen svårt för mig.

Men vad kan jag göra? Be om vägledning och tillit till processerna som pågår i mitt liv.

Ensam är inte stark. Vet ju det. Men att sätta sig i hörnet och inte delta i det som kan göra mig illa, det är en så invand sak hos mig att jag dras dit när det tar emot och blir okontrollerbart, det som kallas för livet.