Känner att jag nu är på gränsen att sluta mig igen. Vill inte uttrycka mitt mående eftersom den del av mig som fortfarande stretar emot och inte gillar det jag gör, drar igång de gamla hjärnspökena. ”Att han orkar, kommer han aldrig vidare? Detta upprepande hela tiden, varför kan han inte bara släppa och gå vidare?”
En del av mig tycker så och önskar verkligen att det fungerade för mig att bara släppa vissa saker och sen låta det vara oavsett hur jag egentligen mår. Men de tankarna står också för någonting som kommer upp i ljuset nu när jag försöker lyssna på mitt hjärta och verkligen gör det som jag vill och inte det som jag tror att andra förväntar sig att jag ska göra.
”Jag bara skoja” var ett uttryck jag använde mig väldigt mycket av när jag var yngre. Som om jag hela tiden då måste gå i försvar över det jag sa, ifall någon skulle tycka annorlunda. Att misshaga någon, att alltid med orden ha en reservväg ifrån det jag egentligen tyckte, det präglade mig länge.
Vara behövd, bli bekräftad oavsett har suttit så djupt inom mig genom åren. När jag var liten, blev jag inte ofta bekräftad och kände mig sällan behövd. När det handlade om ren och skär överlevnad var sådant lyx. Alla hade nog med sig själva och ingen såg mig. Att någon skulle stanna upp och se på en som en riktig människa. När det nu finns själar som försöker bekräfta mig och säger att jag är behövd, då har jag svårt att ta dem på allvar. Det har blivit bättre, men fortfarande kommer tvivlen inom mig. Inte går det att tycka om en sådan som mig. Jag vet, det låter inte klokt och väldigt sorgligt att jag ännu har detta inom mig i perioder. Vet att det alltmer handlar om ett ”skydd” och även om det är ett dåligt skydd, är det ändå ett skydd. Ingen får komma nära och ingen ska ens försöka rubba det jag alltid trott. Galet och avigt, jag vet.
Min ”andliga” resa och detta med att jag alltmer lärt mig att sitta i stillhet och meditera, det har också öppnat upp dessa tankar och känslor på ett helt annat sätt än tidigare. Se skillnaden på att känna med hjärtat eller hjärnan har blivit allt klarare inom mig och i det vardagliga livet har det fått konsekvenser. Konsekvenser som gör att detta gamla tankemönster drar igång igen för att skydda. Tänk om jag förargar, tänk om jag inte duger och blir lämnad om jag säger nej och den här känslan av skuld att jag tar egna beslut. Har ofta ”duckat” och gjort det som andra föreslagit och ibland har det varit bra för mig. Men lika många gånger har det liksom inte varit det jag har velat, men just för att känna mig behövd och att vara till lags, protesterade jag inte. Tillät mig att bli ledd för att inte bli avvisad.
Håller på att förändras och det får gamla tankemönster som sagt, att försöka ta tillbaka initiativet inom mig. Men idag är jag medveten om detta och när jag mediterar och tar en stund för mig själv blir jag stärkt i detta att tänka med hjärtat istället. Då kan det aldrig bli fel.
Min semester som kommer om en vecka är ett bra exempel på detta. Klarar inte av att utsätta mig för vissa saker och i det gick jag emot mig själv för att liksom kanske ville jag lite ändå och kanske är det bra för mig. Hjärnan bestämde över hjärtat. När jag ändrade mina planer mådde jag mycket bättre och i det måste jag kunna stå kvar och känna att jag gjort rätt. Dagsutflykter där jag får komma hem till min egen säng är den nivå som fungerar för mig i dagsläget. Jag följer mitt hjärta och har inget annat val.
Fast det klart, genom att jag känner ett behov av att skriva om det hela, visar det troligtvis att gamla tankemönster spökar inom mig trots att jag vill tro motsatsen. Känner på något plan att jag sviker och inte kan stå upp för mig själv helt och hållet i och med dessa tankar. Fast ändå gör jag det nu med de konsekvenser som det kanske får, främst då inom mig själv.
Detta med sömnen som jag tidigare i mitt liv inte haft så stora problem med, har sedan en tid gäckat mig negativt. Vissa nätter är väldigt påfrestande. Sover korta stunder för att sedan vakna och ha problem att somna om. Sätter på lite musik och ibland funkar det och ibland inte. Tankarna snurrar och det är saker på gång som jag riktigt inte kan styra över. Samtidigt är det bra, för skulle jag kunna styra över vissa skeenden, då går jag in i de gamla tankemönstren igen. Medvetenheten skapar just nu detta med sömnproblemen och min förhoppning är att de är övergående och att jag på något sätt ska få en acceptans i det som nu är och liksom inte tro att jag kan ha kontroll över vissa saker. Detta nötande oavsett vad det handlar om, det är centralt och i det finns det ingen väg tillbaka.
Idag har det varit en fantastiskt morgon, då jag kunnat sitta på baksidan med min kopp kaffe och njuta. De är inte många, dessa mornar på året, men när de väl kommer, då är de värda allt!
Ibland undrar jag själv vad jag skriver om och varför. Men så får det vara nu. Den som vill, den läser och den som inte vill, den gör det inte. Det här är jag idag och för det försöker jag stå upp just genom att vara öppen med mina tankar.
jerryolsson.se 