Vilket glädjebesked familjen fick igår. Yngsta sonen har kommit in på yrkeshögskolan som han så länge kämpat för. Han har lämnat in arbetsprover och åkt iväg på intervju. Så roligt och så välförtjänt. Under två år ska sonen gå på en yrkeshögskola i Falun och lära sig spelutveckling som har tre inriktningar design, programmering och 3D grafik. En stolt pappa är jag!
Nu måste han ha någonstans att bo också i Falun under de närmaste två åren. Yrkeshögskolan börjar redan i mitten på augusti, så det är snabba puckar som gäller. Grabben bor hos sin mor just nu, så riktigt hur det går med detta vet jag inte, men jag kommer vara för nyfiken för att inte höra av mig var och varannan dag nu tills detta är klart.
Detta öppnar samtidigt upp nya möjligheter för mig att komma vidare när det gäller boendet. Det enda som egentligen håller mig kvar nu är mina katter. Ok då, lite läget och lugnet också, som sedan en tid visserligen är lite rubbat av renovering ovanför och bygget utanför, men förutom det är det väldigt tyst och lugnt här. När jag tänker på det erbjudande jag fått av syrran fylls jag av tacksamhet och en kort stunds förvirring i tankarna och det tar tyvärr inte lång stund förrän rädslan och oron tar över.
Försöker tänka att det är inte bråttom. Samtidigt går åren jävligt fort. Min chans att få ett annat liv, men vilket annat liv? Nya möjligheter på så många plan, eller handlar det bara om att jag lägger för mycket i själva boendet nu? Det blir överväldigande i mig när detta kommer upp i mina tankar. Kan troligtvis lite enklare bygga upp en ekonomisk buffert inför framtiden eftersom kostnaderna skulle minska en del mot om jag bor kvar. Hur mycket är det värt i kronor att göra en sådan stor förändring för mig? Fast jag vet att argumentet pengar aldrig kan vara ett huvudargument, för då är det lätt att hamna fel av andra anledningar tillslut. Syrran och hennes M är så oerhört schysst emot mig gällande detta.
Det är detta med mina fina katter som faktiskt bekymrar mig mest nu. Deras frihet idag med egen baksida och en liten skog är något som de verkligen mår bra av och trivs i. En bit bort från bilar och väg, även om det finns en parkering ganska nära. Ett paradis helt enkelt för en katt att bo där jag bor nu. Mina katter är väldigt viktiga för mig. Vet att de säkert skulle anpassa sig tillslut, även i ett mindre boende. Vet också att det finns en baksida även där, men att släppa ut dem mitt inne i stan?
Måste göra saker för min egen skull och då kan jag inte hetsa fram detta och göra allt samtidigt. Lite så känns det nu, även om detta med boendet har varit på tapeten ett tag nu. Tre flyttar i närtid, är minst en flytt för mycket om jag säger som så.
Essensen i mitt medvetande är alltid detsamma. Som när jag föddes och som den gubbe jag nu blivit i det fysiska, oavsett vad jag tar för beslut och oavsett vad det gäller. I det blir jag lugn och trygg när jag kan låta det som jag själv kallar för ”overklighetskänslorna” få ta över för en stund.
Nu gläds jag med yngsta sonen och låter de känslorna vara i fokus.
jerryolsson.se 