Sen mina barn blev vuxna är midsommarafton vilken helg som helst för mig. Mina sociala brister har inneburit viss ensamhet och att jag inte riktigt grejar att bjuda in mig till andra eller anordna någonting själv. Midsommar är så mycket tradition hos många med egna familjen.

Har själv inga traditioner med min familj nu när barnen är vuxna. När jag själv var liten betydde midsommar inget speciellt och av det är jag nog färgad. Julen är en sak, men midsommar har liksom aldrig haft någon större betydelse, mer än att vi välkomnar ljuset och sommaren. Ibland har vi samlats några stycken och grillat lite på kvällen, ibland har det inte blivit någonting, som detta år.

Men och det är kul, yngsta sonen kommer hit ikväll och stannar över helgen. Han ska fira midsommar med sin mor dagtid. Han jobbar i stan och har så gjort i två veckor nu och då blir det smidigare att bo hos morsan. Ska bli spännande att få en rapport från det samt om konserten med The Weeknd som han var på förra helgen. Vi ska äta gott och mysa tillsammans. Det är en fin midsommarkväll för mig.

Pionerna står i full blom. Det går från en dag till en annan. Lika fort tappar de bladen. Så det gäller att njuta. Har suttit en stund på baksidan tidigt nu på morgonen och äntligen går det utan att frysa, vilken bra dag för premiären.

Mitt lilla ryck att plantera lite blomster kräver vattning varje dag. Men de lever fortfarande och bara det är en framgång för en som har allt annat än gröna fingrar.

Glömmer aldrig den gången för 10 år sedan då jag och barnen var till Disagården. Då tänkte jag att jag skulle försöka köra en traditionell midsommar men ungarna ville bara hem. Gnisslande och tjat direkt och sanningen att säga, så kände även jag att detta inte var något för mig heller. Det drog inte alls med dragspelsmusik och dansande runt stången. Filmade faktiskt en snutt som du kan se här!

Vi har ibland grillat och ätit gott när det begav sig. När barnen sen flyttade upphörde även det. En del av mig tycker det är tråkigt samtidigt som en annan begriper att tiderna förändras. Vi träffas ändå under sommaren på annat sätt, även om det inte blir lika ofta nu som för några år sedan.

Har varit lite upp och ner med mitt mående senaste tiden. Känns ändå nu som det är väg på att stabilisera sig och att jag står under fastare mark. Tvingar mig själv att meditera en gång varje dag. Ja, tvingar mig eftersom meditationer är som medicin för mig och gör gott. Använder ordet tvingar eftersom en del av mig fortfarande vill fly i början av en meditation, men nu stannar jag kvar. När jag ”kommer ner” bearbetas det som varit tufft sista tiden. När sinnet och kroppen vilar och jag liksom bara är.

Förr, vilket jag gjort två gånger i mitt liv, har jag tagit hjälp av husläkare och fått mediciner, men den dörren är stängd nu. Mitt medvetande förstår idag att lösningen för mig inte är detta där jag är idag, för om jag mediterar och kommer ner till de som gör ont i mig och dessutom vågar stanna kvar i det, bearbetar jag det jobbiga på det sättet istället. Bearbetar genom tårarna och de tankar som kommer upp. Flyr inte från dem, utan låter dem finnas och berätta sin ”historia”. Det är idag inte farligt att möta detta igen och då klingar det av tillslut och måendet blir bättre.

Tackar Gud för att jag kommit dit jag kommit och inte flyr som förr. Sen är det skitjobbigt och en del av mig avskyr detta med att meditera. Så är det fortfarande ibland. Men jag vet numera att det är bra för mig. Det tog mig flera år att komma dit jag är idag.

Tidigare försök under åren att meditera slutade ofta med att jag avbröt när det jobbiga kom. När tårarna vällde fram och bilderna i mitt inre blev för tuffa. Det var år av flykt även här, men tillsammans med andra människor och mitt eget ”inre arbete” förstår jag idag bättre flyktbeteendet i detta. Flyr jag och hoppar över detta idag, beror det i alla fall inte på att jag är omedveten utan mer då på mitt stora ego som gör sina försök att slippa.

Mitt ego har varit så stort genom åren. Har bara velat vara still och sitta i ett hörn i den ”falska” tryggheten. Under flera år tjänade det mig väl för att ens överleva, men idag har det spelat ut sin roll alltmer. Fortfarande finns det kvar inom mig och kommer så att göra i hela mitt liv. Det handlar mer om att acceptera och vara medveten och att försöka förstå sig själv vad det står för.

Min kost idag är inte riktigt bra, vilket har gjort att jag har gått upp en del i vikt, igen. Det är delar av mig som fortfarande vill fly och då tar jag till maten. Blir alltmer medveten om detta även om det sitter hårt åt och skriver jag dessutom öppet om det, finns där också en kraft för mig att förändra. I magen förvarar jag fortfarande jobbiga saker, vilket min healing för en tid visade på. Mycket sitter i magen på mig och har så alltid gjort. Under mitt liv har jag gått upp och ner i vikt hela tiden.

Gå långa promenader, njuta av det lilla som fågelkvitter och växtligheten som finns i naturen nu. Inte fly in i TV-program och mobil och detta ätande som bara handlar om flykt. Titta upp istället och på det som finns framför mig istället.

Något som är underbart är stunderna med Igor på kvällen. Han kommer upp i famnen på mig nästan varje kväll och vill gosa en liten stund. Ibland somnar han till och ibland hör jag hans spinnande. Det tog sin tid att komma hit, men nu är han så pass trygg med mig. Maja som alltid hälsar på morgonen och hoppar upp på köksbordet för lite gos. Mina kattänglar, så viktiga för mig.

Med viss vånda har jag nu bestämt mig för att åka till Helsingfors i juli under min semester och hälsa på en kär vän som jag träffat genom nätet. Det var länge sedan vi sågs och det ska bli så roligt att få se hur han lever idag och hur det går för honom. Ett par dagar blir det och sen ska syrran möta upp med bil i den finska huvudstaden. Ett par dagar med bil tillsammans med henne i Finland blir spännande. Det är ett land jag beundrar för deras mod och beslutsamhet att själva bestämma över sin framtid. Efter det tar vi oss till Idskär och möter upp med hennes kille. Egen ö, egen strand och eget hus i några dagar. Låter underbart och på det försöker jag fokusera, på det positiva och inte på det som ger ångest dvs att ta sig dit och alla resor innan man når målen. Har i alla fall bokat detta nu och i det känns det bra. Vet att känslor och tankar kommer att gå upp och ner innan jag har kommit iväg på min resa mot Helsingfors och Finland.

Annat som händer är att äldsta dottern ska flytta till större lägenhet i Göteborg under augusti. De fiskar lite med gubben om flytthjälp och att jag ska köra flyttbilen. Det om något kan ge mig ångest, samtidigt som det är en utmaning som jag klarar och som jag har gjort förut.

Min filosofi är att utsätta mig för saker och gå utanför min bekväma zon i lagom doser. Inte hela tiden, utan varannan gång ungefär. En del av mig vill inte sitta hemma och säga nej till allt och en annan del av mig vill inte heller säga ja till allt och på det sättet köra slut på både kropp och tankar. Varannan ja och varannan nej är en filosofi som jag försöker med nu. Just för att jag är både ock som själ.

Att skriva öppet om mig själv och mina vedermödor kanske kan ge inspiration till någon annan som läser här att våga lite mer i det ”inre arbetet” och med sig själv? Det är min förhoppning.