Försöker gå på rosenbehandling en gång i månaden hos M. I veckan var det dags igen och det första hon känner är mycket inre stress. Forcerad både i tal och kropp. Efter min healing i stan för ett par veckor sedan har någonting hänt och då på något plan har något inom mig kämpat för att hålla ”muren” uppe, åtminstone de delar som fanns kvar, men inte liksom grejar det längre och då när saker och ting gungar kommer stresspåslag samtidigt som gamla mönster att ignorera detta för att ”överleva” sätter in.

Överleva enligt gammalt sätt. Bevara, sitta kvar och göra så lite som möjligt. Efter en kvart med M och hennes varma händer blev hela mitt väsen lugnare. Hos M är det tryggt och det är faktiskt en av de få platser idag där den känslan är genuin. Behöver inte vara på vakt.

Är inte på vakt medvetet, men någonting hände med mig som sagt under healingen för ett par veckor sedan. Så naken, hudflängd och liten på ett förstärkt sätt. Bygger upp en inre stress som inte är medveten, inte med intellektet, där jobbet, boendet och relationer påverkar mig. Det är liksom som allt rämnat och försöken då att ”släppa taget” och inte tänka så mycket som funkat ganska ok senaste tiden, då kommer de gamla mönstren nu istället med stark kraft och gör sina försök att ta över och det är omedvetet.

Alla har ju en egen personlighet som bara inte kan försvinna i det liv man nu befinner sig i. Där ingår vissa saker som aldrig kan tas bort helt och som man behöver för att komma vidare i sin utveckling som själ. De tuffa och utmanande dragen kan förfinas och bli mindre destruktiva, men att ta bort allt, det går ju inte. Vart tar man då vägen? Vem är man?

C på jobbet har varit en klippa sista dagarna. Vi kan prata och ge varandra stöd på ett sätt som känns väldigt fint. Det har kommit alltmer under de sista veckorna. När den ena passerar förbi, kommer det en annan. Vilken gåva det är alltså!

När vi skulle åka till Ekeby by i jobbet var flyktkänslorna starka. Tanken på att socialisera med andra människor utifrån dagens situation var minst sagt tuffa. Så många nya ansikten och detta med kallprat fungerar inget bra. C erbjöd sig då skjuts med hennes bil. Fick också åka med henne tillbaka till stan och kansliet. Slapp då den gemensamma bussen där man kan hamna vartsomhelst. Just nu och just här kändes det så skönt att slippa bussen. Tack C!

Försöker tänka som så att inte backa för allt, utan för hälften. Säger ja, men inte till allt. Går utanför min komfortzon i lagom doser, utan att för den skull göra totalt ”våld” på mig själv i form av oro, inre stress och ångest. Det gick nu bra med denna sommarupptakt och den kunde genomföras under nästan hela dagen.

Vi fick guidning genom byns historia samtidigt som vissa arbetsgrenar av jobbet presenterades. De som hade de passen var modiga och hos en del av dem kändes deras nervositet. Men de gjorde det och klarade sig riktigt bra. Inspirerande för en sån som mig.

Det finns saker som guppar runt nu inom mig, som är obehagliga och läskiga. Återigen nya lager. Det känns lång väg och att då försöka fly genom att ta till gamla destruktiva handlingar (det som någonting inom mig vet inte fungerar i längden) och ändå vill en del av mig dit (och sedan några dagar är det starkare än på bra länge) det skapar negativa spiraler som inte vill mig väl. Sitter på kvällen med något ”gott” för att jag liksom behöver någonting att ”hålla mig i”, hur märkligt det än kan låta.

Tackar nej en del nu till sådant där det handlar om okända människor eller situationer där ”kontrollen” inte finns. Klarar helt enkelt inte av den sociala biten just nu och så får det vara. En del av mig vill, en annan del är vettskrämd. Göra saker i grupp har undvikits i hela mitt liv. Men försöker tänka som så att när beslutet väl är taget, då håller jag fast vid det och velar inte vidare. Lyssnar på mig själv helt enkelt i första hand och inte vad andra säger åt mig att göra.

Att bara vara hemma, inte åka iväg någonstans och liksom unna sig själv att ta det lugnt, hur ofta gör man det? När det ska bli högsommarvärme ute orkar jag inte åka till de gravar som jag tänkt eller göra de aktiviteter som min hjärna vid sänggåendet planerar för mig. Det får liksom vara. Sömnen påverkas negativt vissa nätter så till den milda grad att dagarna efter blir tuffa att ta sig igenom, just för att hjärnan inte får ro och att det inte går att slappna av.

Även att gå till den lokala butiken bara för att, det är också något som görs i rent terapeutiskt syfte. För att distrahera, ha ett mål och kunna skjuta upp inre saker. Den insikten kom ganska nyligen och bara det är positivt, se mönster som tidigare bara ”hände”. Gör saker idag, som var helt otänkbara för några år sedan. Det handlar främst om beröring, en helt annan ”öppenhet” i samtal med människor där jag alltmer har integritet samt att inte alltid lyssna på de hjärnspöken som försöker få ut mig på villospår. Alla tankar är inte mina tankar så att säga.

För er som är nyfikna på rörliga bilder gällande Ekeby by: