Ser att jag i bloggens begynnelse skrev en del om Mors dag. Sedan 2018 har det dock varit tyst här. Vet inte varför egentligen, kanske beror det på att det överlag var mer aktivitet på bloggen tidigare. Dock har de senaste veckorna mitt skrivandet känts allt mer viktigt för mig. Vill också skriva för andra, att kanske kunna göra en liten skillnad med min livsberättelse och det jag går igenom. Ser på besöksantalet att alltfler hittar hit, välkomna det är roligt!

Sista söndagen i maj firas alltid Mors dag i Sverige. Varför Mors dag firas överhuvudtaget beror på att den amerikanska lärarinnan Anna Jarvis (1848-1948) ville hedra sin mamma på årsdagen av hennes död. Så den 10 maj 1908 hölls en gudstjänst i Philadelphia där Jarvis gjorde kyrkan fin och delade ut moderns älsklingsblomma, vita nejlikor, till de som kom till kyrkan. Det var upptakten och detta spreds sedan över hela USA och blev populärt. 1914 blev det i USA en officiell helgdag.

Till Sverige kom traditionen ytterligare fem år senare och ett år efter det 1920 gavs det ut ett häfte om hur man ska fira sin mor. Bland annat står det att man ska hissa flaggan om man har en flaggstång. Barnen ska sjunga för modern på morgonen. Frukost och blommor med en liten gåva tillhör också rekommendationerna. Så långt som det är möjligt skulle mor också slippa hushållsarbetet den dagen. I häftet står att barnen skulle ersätta, inte mannen. Fast det klart, vi talar 1920 här…

Först på eftermiddagen eller aftonen som de skriver, då medverkar far vid en liten högtidlighet för mor. Häftet ger inga mer konkreta tips på vad. Barn som inte bor hemma eller inte är med sin mor under dagen skickar brev eller telegram som var vanligt då som är särskilt gjorda for modern.

Min mor har jag fått fira postumt länge nu. Kanske drogs jag iväg under gårdagen undermedvetet när jag fick för mig att plocka en bukett liljekonvaljer? Den blomman var nämligen min mors favoritblomma.

Pratar mycket med henne när jag är ensam. Som om hon fanns där fysiskt. Har blivit alltmer med åren och det känns bra. Är helt övertygad om att många pratar med sina avlidna som stått dem nära, när ingen annan är i närheten. De är ju med en på ett sätt, har liksom fått en visshet i det att en del av vårt medvetande aldrig dör. För mig är det en realitet och det är ju det viktiga, eller hur?

Mamma finns ofta i mina tankar. Så är det ju. Även om det känns som ett annat liv när hon levde. Efter några år hörde jag inte hennes skratt längre inom mig. Det sörjde jag en del. Trots det är hon så närvarande i mig på ett sätt. Hon vet hur mycket jag älskar henne. Saknar henne. Vid några tillfällen har jag också, men hjälp av andra, fått kontakt med henne även efter 1981.