Dagarna går så fort. Livet går så fort. Den bästa tiden är nu. Ska ut och plocka liljekonvaljer, hoppas jag inte är försent ute bara. Det går ju så fort. Mammas favoritblomma. Tänker på henne lite mer idag. Mer känslig kring mamma.
Pappa har varit runt mig en del nu. Men idag när jag gör mina försök att ”komma ner” och meditera eller vad jag ska kalla det, då var mamma med mig istället. Befriande även om jag blev ledsen. Det går liksom aldrig över helt. Tiden läker alla sår är inte sant. Tiden kan lindra saker och ting, men det läker aldrig helt. Det är min upplevelse i alla fall. Man lär sig att se på förlusten på annat sätt och kan acceptera i någon mån. Men det försvinner ju aldrig. Saknaden och tankarna kring mamma.
Ibland är hon ”långt borta” eller hur jag ska uttrycka det och ibland, som idag, är hon närmare mig. Ibland kan jag känna mig övergiven även när hon är på ”Andra sidan” men förnuftet säger i mig att det inte är så. Det är bara mitt ego som talar. Det som riktigt aldrig kan acceptera. Egot är bra ibland, men ibland kan det förhindra förlåtelse och läkning. Det är därför jag har så svårt med farsan.
Man blir ju aldrig riktigt fri om man inte kan förlåta och släppa taget. Jag vet ju det. Ingen vinner på att inte kunna komma vidare och det är ju, hur bakvänt det än kan låta, att den man har svårt för då hänger kvar hos en och förpestar. Även om den gått vidare och liksom inte är kvar här på jorden. Att då i tankarna hela tiden förgiftas av oförsonliga känslor är ju inte heller bra. Så förlåtelse handlar ju lika mycket om att själv kunna släppa taget.
Mamma tyckte jag bara synd om under många år. Sen kom sveket och varför. Idag kan jag mest bara tänka på henne av vanlig saknad och på något plan vill jag ju komma dit gällande pappa också. Sakna den pappa jag aldrig hade. Tänka på honom neutralt och att han inte kunde mer. Han var skadad av olika saker och kunde inte se klart. Det kunde ju inte mamma heller. Hade hon kunnat det så hade hon gjort andra val.
Har lärt mig massor av både mamma och pappa genom mitt liv. Precis som det är tänkt. Olika känslor, men ändå viktiga för att själv bli hel. Mamma saknar jag som hon var i början av mitt liv. Då gav hon mig kärlek och trygghet. Pappa saknar jag på ett annat sätt. Ett drömsätt kanske, hur jag hoppades länge att det skulle bli. Innan jag var stor nog att förstå att ingen förändring skulle ske i det verkliga livet. Men i mina tankar kan man ju fantisera om andra scenarion. Om inte annat för att liksom ändå få drömma sig bort till en fadersgestalt som finns i min fantasi.
Svårt att skriva om att känna sig älskad och behövd. Grunden får man ju från sina föräldrar. Sen handlar det om hur man själv agerar och om man har kraften. Vet ju det. Men ibland förstår jag inte på mig själv och mina rädslor och att jag varit så hård emot mig själv under stora delar av mitt liv. Självhat nästan i perioder. För att jag inte är värd bättre och vad kommer sådant ifrån, från början?
Det går att älta och fundera länge på sådant här och i det är jag glad att ha denna blogg. Ibland delar jag med mig, ibland inte.
Nu ska jag göra mig i ordning för en promenad och som sagt, plocka lite liljekonvaljer. För att de lukar så gott och för att jag då vet att morsan är med mig.
jerryolsson.se 