Har varit med länge nu här i detta liv. Svårt att släppa det gamla. Erkänner utan omsvep utan att försköna och spela upp en roll. Är för gammal för sådant. Repetitiva tankar om hur mycket livet har lärt mig och hur vis jag har blivit ersätts med en tomhet som nått helt andra nivåer än tidigare. För att inte vara ärlig, ens emot mig själv, hur ska jag då kunna göra skillnad för andra? Det går inte.
Man kan aldrig jämföra sig med andra. Det primitiva i mig har problem med detta. För ser jag inte tillbaka och krälar i ”mörkret”, vad har jag kvar då, när livslusten och energin inte finns där? Det är liksom dåtiden som definierar den jag är och i det har jag så svårt att vända och se framtid och det allra viktigaste här och nu. Flyr på ett nytt obehagligt sätt nu, trots att jag intalar mig själv att jag inte gör det. Det knallar och huvudet upp och fötterna ner är även de floskler jag använder för mig själv.
Vad ska man göra då?
Ja, vad ska man göra då? Senaste veckan har jag bara försökt att ignorera det ”mörker” som kommer, men resultatet har blivit att än mer har kommit. Har min yngsta son här permanent nu sedan lång tid. Han vill inte bo i stan av olika anledningar och de rutiner som det medför är nog räddningen för mig just nu. Men även där är förändring på gång och tillslut blir jag ensam. Vet ju att livets spelregler är sådana för många av oss.
På jobbet försvinner de jag kunnat prata med en efter en. De blir allt färre kvar. Fick själv negativt svar på mitt största hopp till förändring. Min sömn har påverkats på ett sätt som inte är bra för mig. Ett par drömmar har skrämt skiten ur mig. Börjar åter bli rädd för tystnaden och spelar musik i tid och otid. Litar inte på mig själv igen, just för att jag inte orkar stå upp emot ”mörkret”. Gamla tankar kommer åter och inom mig väcks en längtan till just det gamla, det som gjorde mig illa, bara för att jag känner igen de känslorna. Fortfarande så rädd för det nya och det okända. Hellre det gamla elaka som jag känner igen istället för det nya okända som jag inte har kontroll på. Tror att det är en kamp inom mig som kommer att pågå livet ut. Det repetitiva i mitt mående vill jag inte lägga på andra.
Samtidigt finns ljus och förändring, men jag kan inte möta det riktigt, utan flyr igen. Min dubbelhet i detta krigar emot varandra och i det blir jag så oerhört trött. Kommer jag någonsin våga släppa taget? Förstår egentligen inte varför jag väljer att ligga kvar i detta så länge? ”Mörkret” vill bevara det som är, ljuset vill förändring till något bättre.
Vet att min vilja ger de resultat jag får i framtiden och i det finns möjligheter, men tyvärr ser jag idag mest hindren. Vissa mornar är det ens svårt att ta sig upp. Ingenting känns spännande och roligt längre. Gamla saker som jag gillade att göra är mig likgiltigt idag. Orkar inte planera framåt och vill liksom bara vara i status q och i det som inte kan göra mig illa känslomässigt. Är kanske i en depression trots allt. Vem fan vet?
2023 skulle bli förändringar, det kände jag redan på nyårsafton. Men när jag själv inte får styra dem och ha kontroll, då blir det mörker av allting för mig. Försöker göra saker och ting på mitt sätt, vilket resulterar i sörja och tröghet. Min fria vilja och min personlighet har gjort att jag är där jag är idag. Det vet jag ju. Samtidigt är jag ju tacksam för varje dag jag får vara kvar. Den här årstiden är den bästa, när allt föds igen och ljuset återkommer. Försöker ju se det i alla känslor och tankar som sköljer över mig. Dubbelheten, den här jävla dubbelheten hela tiden.
jerryolsson.se 