Sitter ner och vilar. Tittar inte upp. Hör livet omkring mig, men orkar inte delta. Inte just nu i alla fall. Gamla scener och känslor sköljer över mig. Vet att de inte kan göra mig illa idag. I alla fall inte på samma sätt som förr. Men de är ändå där. I min enfald tror jag att de ska försvinna av sig själv, men jag vet att så fungerar det inte. För en del av mig vet att de inte gör det, men ändå sitter jag bara där med stigande oro och tänker alldeles för mycket på det som en gång var. Trots att intellektet vet att det bara gör mig svagare och att enda vägen framåt är att konfrontera det som kommer upp. Förstå att det inte kan göra mig illa idag.

Medvetandet efter farsan rör sig omkring mig. Han har inte fått ro, han mår inte bra. Alltid han och hans behov. Mina tankebanor med ett sådant så kallat föredöme i den roll som pappa hade i mitt liv när han gick på jorden tecknas då tyvärr i negativitet och oro. Frånvarande, dömande och elak, men ändå min pappa. Minns åren då jag bara svalde. För att han var min pappa. Visste inget annat. Vågade inte och var rädd för reaktionen. Bilden till vänster är så talande. Jag försöker vara till lags, försöker få hans acceptans men ändå vet jag någonstans inom mig att den aldrig kommer att komma.

Hade fosterfamilj en tid men de kunde jag aldrig släppa in. Tänk om de var likadana. Tänk om de var som pappa. Intellektet var inte där i förmågan att dra förnuftiga slutsatser utan mycket handlade om hjärta och tron att alla ville en illa. Försvaren var starka på att inte vara älskad och att bli sviken. Det är liksom de enda slutsatser jag kan dra idag. Men jag försöker att acceptera och liksom förstå att pappa hade sina sår, men det är liksom för mycket hela tiden som sveper in. Tycker att jag accepterat vissa saker, så kommer andra bilder upp och sådant som jag trodde mig kommit förbi, eller inte ens upplevt. Nya scener och ny ångest i samband med drömmar och sådant som väcker upp och påminner. Hur ska jag någonsin i hjärtat kunna förlåta honom? För att själv bli hel om inte annat…

Att sitta där i min återvändsgränd känns då lugnast. Fortfararande och än idag. Ska orkar mig ut igen. Många bra saker händer bara jag vågar och inte är rädd, samtidigt som de gamla, sedan tidigare djupt begravda händelserna visar sig igen. Måste nog alltid hålla på med detta och försöka, för att inte gå samma väg som många andra, där det handlar om att begrava för att man inte orkar ta tag i det som kommer upp inom en. Med i många fall resultat som är rent katastrofala med missbruk och sjukdom.

Har fått så mycket i detta liv. Känslor åt alla håll. Relationerna kommer dock tyvärr upp i negativ bemärkelse. Har aldrig kunnat knyta an till någon människa och vågat/kunnat älska någon förbehållslöst (mina barn exkluderat förstås, de är så självklara eller hur jag ska uttrycka det). Har försökt, men med resultat som gör att jag nu sitter där jag gör i min återvändsgränd. Ja, jag bannar mig själv eftersom jag inte kan banna någon annan. Vet att mina föräldrar och de vuxna runt mig när jag växte upp gav mig förutsättningarna, men någonstans fanns också min fria vilja. En vilja som var så pass påverkad att det bara handlade om att överleva. Ta de steg som kändes minst i hjärtat. Ibland känns det som om jag är kvar där ännu, fast nu i en annan mer modern återvändsgränd. Där jag ibland vågar bjuda in någon kortvarigt och där jag ibland vågar lämna den och titta ut. En liten stund, men ändå. Förr hände ju ingenting och i det är nuläget bättre. Alltid något. Så är min känsla.

Återvändsgränd lever vi många i emellanåt. Det jag egentligen ville säga med det här inlägget är att det tar aldrig slut, det ändrar bara form och vi människor måste lära oss att förhålla oss till det. Alla dagar är inte toppendagar. En del är tuffa och att ändå försöka acceptera det, utan att fastna i mörker och destruktivitet för länge, det är för mig något jag tror och hoppas att jag har lärt mig av mina nu femtiosju år här på jorden, i detta liv som Jerry.