Tjugoen grader varmt. Det går fort när våren väl kommer och idag när vi skulle ha gemenskapsdag med enheten, så var jag alldeles för varmt klädd. I morse, när jag stod där vi busshållplatsen strax efter klockan sex, då var det alldeles lagom att ha vårjackan på sig. Men ju längre dagen gick, ju varmare blev det.

Vi samlades i Stadsträdgården och hade frågesport, lite lekar och mycket samtal i det fantastiska vädret. När vi hade mellovision gick det väldigt bra för mig och mitt lag. Under hela dagen skulle vi samla på kulor och den som hade flest efter tävlingarnas slut skulle få ett litet pris. Brukar aldrig vinna någonting, men idag var det dags. Hade samlat på mig tre kulor, vilket räckte till att få priset. Tilläggas ska dock att arbetskamrat A också hade samma antal kulor och egentligen vann hon efter lottning, men när jag skulle ge henne en kram och avtacka henne (hon slutar nämligen på vårt jobb nu), propsade hon på att jag skulle ta priset. Det var fint gjort av henne och så blev det. En fin orange Pippimugg från Design House Stockholm står nu således hemma hos mig i förorten.

Före prisutdelningen spelades det minigolf hos Uppsala Minigolfpark. Jag var så varm och slut att jag var tvungen att tacka nej till detta. Det fanns ingen skuggplats någonstans och efter en ganska lång promenad dit kände min gamla kropp att det fick vara nog. Satt inne i fikade istället med några andra som tog samma beslut som jag gjorde.

Det var en fin dag. Fint att få tacka av A på det sätt som vi gjorde också. Trots all oro och trots vissa förändringar som inte känns riktigt hundra på jobbet är arbetskamraterna ändå toppen. De är flera som har slutat sista året och alltfler är nya, men det är bara att försöka vara social och ge dem en chans. För mig är det mycket dagsform om jag grejar den sociala biten eller inte. I början på dagen var jag ganska låg och kände oro inför gemenskapsdagen, men det blev tillslut riktigt bra och det beror till stor del på arbetskamraterna.

Tyvärr fick jag tidigare i veckan ett negativt besked gällande min arbetsintervju som jag var på tidigare. Gick inte vidare till slutomgången och blev så besviken att jag inte ens ville höra motiveringen om varför jag inte fick komma på slutintervjun. Kändes liksom meningslöst att höra om de sidor hos mig som de inte gillade. Nu efteråt kan jag ångra det lite, men ibland känns det som om det inte spelar någon roll faktiskt. Min ålder, mina dåliga utbildningar och att jag bara har arbetslivserfarenhet, det kommer man ingenstans med idag. Det är så det känns.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska agera framåt. Hittade i morse ett jobb som jag sökte, men när jag inte ens kan få jobb inom samma organisation och liknande arbetsuppgifter som jag har idag, så har jag inte så mycket hopp längre. Tanken att säga upp sig och den vägen få hjälp via Arbetsförmedlingen frestar mig alltmer. För tanken att stanna kvar i ytterligare 12 år, den lockar inte kan jag säga såsom det ser ut idag. Vet att det kan förändras efter omorganisationen, så jag tänker vänta lite och se hur det kommer att bli. Så får det bli.