Det är som att leva i en film, utanför den värld som fanns för drygt femton dagar sedan. Svårt att fokusera och flera saker som känns helt overkliga just nu. Det är som om jag behöver jordas ordentligt. Ska iväg på en resa i morgon där jag hoppas komma ner i denna verklighet igen.

Vad är det att vara sann emot sig själv? Göra saker för att jag vill det? Vart går gränsen mellan egots trygga vrå och utmana sig själv? För mig har det alltid varit svårt med skiljelinjerna. Idag på morgonen har detta blivit högaktuellt för mig och jag har tagit ett beslut där jag tror att jag är snäll emot mig själv, utan att för den skull ta den ”lätta vägen” för att slippa utsätta mig för det som är tufft. Fast jag är fortfarande inte säker efter att ha tagit beslutet om det är det rätta. Tror det kommer att visa sig om ett par dagar. Men jag är konsekvent nu och står fast vid detta.

Tog en långpromenad igår längst Fyrisån. Hade ett långt och fint samtal med Stina, min nya syster på pappas sida. Försöker landa och vara tacksam och se allt detta som en gåva. Men så fort jag tänker lite mer, då svindlar det för mig. Måste stanna upp och processa. Vad är det egentligen som händer?

En del av mig vill fly från allt nu. Från alla känslor som bubblar upp av varierande slag. En annan del välkomnar det som händer. Då är det bästa att bara låta saker och ting vara och inte värdera. I nuet, i det konkreta och det som pågår här och nu.