När jag går tillbaka i min blogg ser jag det tydligt. Mönstren och orsaken till varför jag får gikt. Ändå går jag i samma fälla ännu en gång. Ett gammalt sätt är då att slå på mig själv, ömka och vägra se sambanden, ett annat är att fejsa lärdomen den ”hårda vägen” och dels se hur viktigt det är för mig att sköta min kost och inte dra på mig extrakilon samt dels förstå hur viktigt det är att få med hela mig på den vandring jag just nu befinner mig på. Att gikten kommer just nu, när jag tappat kosten och kilona blivit för många är inte så konstigt och nu ser jag sambanden tydligt, men först när detta slagit klorna i mig igen. På ett plan jag inte tror mig ha sett det tidigare. Vill tro så i alla fall för att ”komma vidare”. Vad är annars meningen? Händer saker bara för att?

En del av mig har nog vetat vissa saker, men då har det hela tiden varit antingen eller. Lägga om kosten helt, må ok kroppsligt några månader, för att sen sakta falla tillbaka i gamla missbruksmönster. Just bitar av lärdomar som jag ”missar” av olika anledningar och för att jag liksom inte är där ännu. Har pratat så många gånger om balansen för andra, men hos mig har det aldrig funkat ”naturligt” och frågan är om jag någonsin utan hård disciplin ens varit i närheten? När jag liksom ”tappat det” för mycket då kommer gikten igen. Det är liksom en mönster sedan den där första gången 2009.

Allt förfinas, dra till och ta bort saker som inte är bra för mig och sen tror jag att det är bra. Då förflyttar jag bara missbruket men lyckas inte riktigt hitta grundorsaken till varför jag måste trösta mig med allehanda saker som inte är bra för min kropp. När alkoholen är borta kom annat istället. Firade förresten 9 år utan skiten för några dagar sedan och det känns bra. Men självklart är det ersatt med missbruk av annan sort istället. Åtminstone i perioder. När jag inte vågat eller ens kunnat se grundproblemen med vissa av mina känslor och tankar.

När jag ställer mig ”utanför mig själv” nu ser jag det tydligt. Alldeles för lite motion och sen de där jävla chokladbitarna som följt med i var och varannan handling sista veckorna. Mästare på att lura mig själv. Ännu en gång. Det är ok att misslyckas och sen försöka igen. För min egen skull. Inte för någon annan. Vad är liksom alternativet? Att lägga mig ner och dö och följa gamla mönster i tidigare existenser? Medvetenheten den här jordlivssvängen är för stort ibland för mitt eget bästa samtidigt som jag ”stoppar huvudet i sanden” för att återigen tro att jag kan slippa bearbeta vissa känslor inom mig. Ignorerar det jag egentligen vet, just för att jag inom mig ”skyller på” att det är så mycket annat nu i mitt liv som påverkar och då kan jag inte klara även detta.

Många saker har blivit mycket bättre än för några år sedan. Mitt sätt att värdera mig själv positivt har förstärkts. Stå kvar och vågar mycket mera. Fått flera exempel på det sista åren. Samtidigt känner jag så mycket mer nu och det handlar främst om de små, djuren och de som inte medvetet har en agenda för egen vinning. De känner jag så starkt för. De som inte vill någon illa. De små, de oskyddade.

Skulle kunna skriva så mycket ”dravel” om hur jobbig denna påskhelg varit. Gikt som förlamat mig och inte gjort att jag kunnat träffat min familj. Det kan låta hårt, men sådana här upplevelser gör att karmat i mitt liv blivit tydligare. Det jag sår och har sått, det skördar jag längst vägen. Första steget är att bli medveten om det som kommer emot en, även om verktygen inte riktigt passat, finns vetskapen där. Nästa steg är att agera för att bryta mönster och våga stå kvar i det. Låta de egna besluten styra. Inte följa andras ord hela tiden. Mod att säga det hjärtat vill och inte backa för att vara rädd att man inte duger för att man just följer sin väg. Hör man inte vad hjärtat vill, stå kvar och vänta. Vilka lärdomar för mig.

Våra vandringar fortsätter in i evigheten. Mot att känna olika känslor. I nya kroppar och nya utmaningar. Att ens få en aning om det stora gör att det svindlar i mig. Att döden egentligen betyder vila och en total medvetenhet i varför vi håller på som vi gör. Då blir ett giktanfall så litet, samtidigt som det för mig är så stort att återigen få chansen att förändra vissa saker. En annan nyckel framåt för att växa som själ. Även om det tar tid och nya anfall kommit under åren, vill de säga mig någonting. Inte bara att gå ner i vikt och lägga om kosten, de står också för någonting annat. Att ha med hela mig. En kropp i förfall gör ingen utveckling i det här livet för mig. Inte av det som jag tror mig behöva i alla fall. För andra handlar det om helt andra saker.

Vissa dagar sådan klarsyn, vissa andra totalt kaos på gränsen till att tappa det helt. Då gäller det att sitta ner och bara vara. Man blir aldrig klar och bara den vetskapen… här och nu, vila i det som är och stanna upp. Andas och var i det som nu är.

Har väl aldrig känt så starkt att allt hänger ihop. Att medvetandet är ett och att vi alla har små bitar av det ute i ett jordiskt liv för att lära oss känna och vara i känslorna. För att vi vill och för att vi faktiskt fått den förmånen. Vad är det viktiga? Egentligen?