Det är ju det här som kallas för livet. Varje dag, varje timme och minut. Vad väntar jag på liksom?

Ungefär så kan jag sammanfatta veckan som gått. Sen fick jag ett besked som jag ena minuten bävar för och andra faktiskt kan se nyfiket på. Dessutom på jobbet som varit min trygga plats i alla år.

1984 fanns inga datorer och vi satt högst upp på Fjellstedtska skolan. Min ”trygga” plats sedan dess…

En rejäl omorganisation kommer att ske under 2023. Ska vara klart redan till årsskiftet. Ledningen säger att det är vikande medlemssiffror, vilket betyder sämre ekonomi som är huvudanledningen till att personalstyrkan måste minskas på kansliet. Vad jag förstår kommer det att vändas på varenda sten. Det kan innebära förflyttning till andra enheter, andra arbetsuppgifter eller till och med att man blir uppsagd.

Ett hastigt upprättat möte igår med närmsta chefen som uttryckte saker och ting på ett sätt jag inte hört tidigare. Så vart detta tar vägen vet ingen i dagsläget förutom kanske de som planerat detta under de senaste månaderna som rimligtvis redan nu måste ha ett hum om åt vilket håll de vill gå. En projektgrupp med en projektledare är tillsatt för att bena ut allt och konkret ska det bli redan i april om jag fattat detta rätt.

Fastnar jag i de gamla tankemönstren (vilket jag inte gör så länge numera som tur är) ser jag ju det värsta framför mig. Men samtidigt kan detta vara en möjlighet till förändring både för mig och andra på kansliet. Alla förändringar är inte av ondo, något som jag tvingats lära mig genom åren. På vilken nivå, är svårt att se just nu. Både ock detta som sagt.

Det är som om jag väntar på att någon annan ska ta tag i mitt liv. Som om jag återigen ska bli ledd, men det händer inte. Då går dagarna och jag liksom kommer ingenstans. Mönstret är ju så välbekant. Det är som om jag andas inåt nu och inte vågar andas ut igen gällande boende och vad jag vill göra med mitt liv. Vi får som sagt se vart detta som nu händer på jobbet kommer att innebära för mig.

Ena stunden känns allt nattsvart för att sedan vara helt ok och en slags nyfikenhet tar över. Har nu också fått samtalsstöd av jobbet som jag ska utnyttja och första mötet är redan på måndag. Vet inte riktigt hur det kommer att bli och vad vi kommer att prata om. Försöker nollställa mig inför det som vill ut inom mig. Vad jag förstår får man 2 eller 3 tillfällen så något djuplodat kan det inte bli tal om..

Tanken skrämmer mig när jag tänker på vad jag vill av de år jag har kvar och de svar som kommer till mig. Inte alltid, men ibland.