Man blir aldrig klar med det inre arbetet. Man kan lura sig själv hur mycket man vill, men har man satt sig i berg- och dalbanan och dessutom låtit den åka iväg, då är det liksom kört. Det går aldrig att gå tillbaka till det som en gång var.

Kan låta kryptisk men det är återigen detta med mina tankar kontra mitt och vårat gemensamma medvetande. Att be om hjälp och att inte backa in i sig själv igen som inte längre fungerar. De gamla tankemönstren försöker, men tillslut bleknar det av efter en inre kamp. Stunderna blir kortare, men de är inte borta.

Tillit till hela processen. Tillit är ordet.

Det här påverkar relationer, jobb och flyttplaner. Det är ju så att så fort jag vågar prata, släppa efter och vågar känna tillit i djupet, då förändras saker och ting. Nästan alltid till det bättre. Släppa efter och inte tro på de mörka tankarna. De fanns där av en anledning TIDIGARE men idag hjälper de mig föga för att säga inte alls.

Åkte på rosenbehandling i Gävle i veckan och M hjälper mig verkligen med sina händer och den beröring hon ger mig och mina cellminnen.

Är så tacksam för att jag har en del i mig, den del som vill mig väl, och som numera nästan alltid vinner över den delen som vill backa, bevara och låta allt vara som det alltid varit. Den delen minskar som tur var för varje år. Ibland känns det inte så, men jag vet att allt är mer ”på riktigt” nu och då känns allt mer. Både det positiva och det negativa.

Samtalen med barnen, med fina E i Gävle och chefen (som kommit tillbaka) som vill mig väl och syrran. Min fina syrra som pushar på mig på ett sätt som jag alltmer kan ta till mig eftersom jag vet att hon gör det för att hon älskar mig, vill mig väl. Det är en gåva att ha alla dessa människor omkring mig. Fokuserar jag på det jag har och inte på det jag saknar, då går allt så mycket lättare. Vet ju att det är först när jag kan släppa ältandet och sorgen över det jag saknar, det är först då någon förändring kommer. Vet ju det någonstans…

När jaget i den här formen får en millisekunds kontakt med medvetandet som vi alla är en del av, då förstår jag. Då förstår jag vad allt handlar om och det enda jag då vill är att komma tillbaka till just den millisekunden. Men den kommer när det är dags för att få lite uppmuntran på vägen i det som kallas för livet.

Att vara sårbar är inte en svaghet utan precis tvärtom. Att kunna visa känslor utan att backa oavsett vilken färg det är på dem. Vi behöver dem alla för att kunna känna skillnaden. Sen är det en helt annan sak att bejaka och stanna kvar i det som gör en gott och det som gör en illa. Det som gör andra gott och illa i ens närhet.

Ljuset strävar vi efter men utan mörkret bränner vi oss och mår ändå dåligt tillslut. Är det tvärtom och vi stannar i mörkret för länge då ser vi inget, blir förvirrande och fäktar omkring på ett sätt som kan drabba de som står oss närmast. Balans i det hela, balans… Balansen i allt strävar vi efter, i det lilla och i det stora när vi är här på jorden. Jorden som jag ibland kallar för helvetet eftersom det är här vi prövas och utsätts för tuffa saker. Ibland får jag sådan klarhet för att sen falla tillbaka till den där rädda lilla pojken som då bara kände svek. Pojken som trodde att alla ville honom illa. Ibland känner jag mig som en stor bluff, en som svamlar om varat och ibland tror jag mig förstå vad allt handlar om. Just kontrasterna och att få balans på dem.

Tänk vilken jakt det har varit inom mig att få andras gillande, att accepteras och inte förarga. Rädslan att uppfattas på ett sätt som gjort att jag istället tystnat och slagit på mig själv. Flykt in i alkohol under många år som inte gjorde någonting bättre utan precis tvärtom. Än idag har jag behov av att ”lagra” och i det ligger min fortsatta kamp att hitta balansen i mitt liv.

Sen kan man ju ställa sig frågan varför? Varför håller vi på som vi gör? Har någon gång fått till mig att det finns inget varför i varat. Allt bara är och sen är det upp till oss vad vi vill göra med det. I det lilla och i det stora.

Detta är hur jag ser på varat och den väg jag går. Det behöver inte alls vara din väg och ”sanning”. Vet inte varför jag måste betona det, men kanske handlar det om att jag inte vill skriva någon på näsan med de ord som här kommer ur mig. Vi förenas i mycket och det basala, grundläggande har vi tillsammans sen är det egenskaperna vi får som ska ”lära oss” en massa saker som i slutändan ska mynna ut i ovillkorlig kärlek. Vi föds på olika platser med olika utseenden och helt olika förutsättningar. I grund och botten har vi valt detta just för att lära oss så mycket som är möjligt av just denna vistelse här på jorden. Vi kan vandra i liv efter liv.

Det är först mellan liven som vi får verklig vila och kan reflektera över vad vi ”lärt oss”.