Det är som om jag måste ”försvara” mig när jag skriver om kamperna i mitt liv. Som om jag liksom inte duger och inte är värd att få uttrycka mig precis som jag vill. Ältande, offertält och jag vet inte allt. Som om jag måste försvara mig fast jag inte behöver det. Visst är det tokigt, det hela hur jag tänker? Vet numera att det många gånger handlar om mina egna ”hjärnspöken” men det hjälper föga när känslan i mig blir alltför stark.
Så nu går jag emot detta och berättar: Har sista veckan mått sådär om jag ska vara ärlig. Att skriva här på bloggen exakt som det är och vara helt ärlig är svårt som sagt. Att prata med människor som jag vågat öppna mig för likaså. För jag tänker att här kommer samma dravel igen och då är jag hellre tyst. Då blir det lätt att jag säger som så många andra, det är ok och så går man vidare. Intellektet vet att det beror på min syn på mig själv. Hur jag har värderat mig genom åren och tyvärr när det ”bränner till” fortsätter att göra. Det är väldigt svårt att komma bort från detta när det liksom blir jobbigt i livet. Jag imploderar och fortsätter att ”slå på mig själv”, även om jag som sagt med intellektet kan förstå bättre.
Sen den här inre jakten på någonting som aldrig blir. Som liksom bara är utopi. Glömmer av mig ibland och värderar ner mig att ingen vill väl vara med mig. Offerkofta och allt detta som jag bara vet att det inte ger någonting. Men när det liksom inte finns några marginaler är det lätt att de gamla tankemönstren tar tag i mig. För att jag känner igen dem och de är trygga även om de gör mig illa. Så bakvänt, men så är det.
Dynamiken i ena arbetslaget på jobbet har förändrats och det ger mig tuffa påslag av oro och obalansen förstärks. Har försökt att bena ut det och vet att det handlar om min rädsla för förändringar i grunden. Nu har det kommit lite väl många sådana på kort tid och då blir det problem. Slår ifrån, går inåt och ser allt via undermedveten instinkt där svek och värdelöshet får övertaget. Det är över och förbi och framtiden kan bara bli sämre. Att vända det med intellektet och det faktiska tar på mig och tröttheten av att bara existera när det ”inre kriget” blir för omfattande gör mig helt slut. Denna ständiga kamp inom mig tar ut sin rätt. Vill inte mer samtidigt som den tanken ger mig dåligt samvete gentemot vänner och familjen.
Släppa saker och bara vara låter så lätt och vet att det är enda chansen. När människor påtalar det för mig stiger numera irritationen. Gamla mönster även här att se på saker och ting. Livsleda, apati och sen en kropp som jag inte klarar av att ta hand om gör också sitt till. Mina redskap fungerar inte så bra just nu och att meditera går inget vidare. Får inte ro och kan inte slappna av som tidigare. Ni hör ju, ”here we go again..”
En del av mig vet att jag gör ett bra jobb. Men det är så svårt att ta till sig det och även om ett par arbetskamrater faktiskt har uttryckt det har jag så svårt att tro dem. Som om jag satt mig bakom en mur där ingenting når mig längre. Denna mur som jag så förtjänstfullt monterat ner alltmer genom åren, den är jag nu på väg att bygga upp igen med nya stenar. Riktigt varför vet jag inte, mer än att det bara blivit FÖR mycket med allt. Jobb, boende och även dynamiken i delar av familjen på ganska kort tid.
Söker nya jobb, kollar nytt boende men det känns som om jag sitter fast. Minst 15 år försent är känslan när svaret åter blir negativt vid ett sökt jobb. När ”motståndet” eller hur jag ska uttrycka det blir för stort, då är det bara att backa och sitta still hur jävla frustrerande och ångestframkallande det än är.
Trygghetsjunkien i mig jublar på ett plan, men det är i detta som de inre konflikterna eskalerar. Att vara kvar i det gamla och de tankarna samtidigt som jag har någonting nytt inom mig som vill framåt. Det går inte att forcera fram saker och många gånger finns lärdomen i att ha tålamod och vänta in ”rätt tillfälle”, även om det kan kännas att det är det enda jag har gjort i mitt liv sen jag skilde mig. Min lärdomar i detta verkar vara ett livslångt åtagande i det här livet.
Alternativet att göra saker som sen inte blir bra, bara för att agera, det kommer inte att funka utan bara spä på det jobbiga. Problemet är tiden och att marginalerna blir mindre för varje år som går. Men jag varken får eller kan ge upp nu. Vill inte ”komma tillbaka” av denna anledning ännu en gång. Det måste jag försöka ta in när mörkret återigen vill lägga på en sten till den där muren som varit min följeslagare under stora delar av mitt liv.
Funderar också på varför jag vill berätta om allt detta på min blogg? Vad gör att jag ”fläker ut” mig och berättar?
Kanske för att någon möjligtvis kan få stöd i att se någon annan kämpa med samma problematik som man själv har? Kanske för att inte skämmas för inre kamper och psykisk ohälsa? Vilja vara öppen om sådant som man inte pratar så mycket om? Kanske också för att jag själv vill ”äga” min historia och skeenden i mitt liv. Om nu någon bryr sig, men i alla fall.
En dag i taget. Här och nu. Se det positiva som finns i mitt liv.
jerryolsson.se 