Har ni sett de där programmen som finns på YouTube när de besöker övergivna hus och hem? Där allt står kvar men ingen har bott där på många år. En historia berättas, ibland finns även tallrikarna kvar på bordet och allt bara stannade av. Platsen och sakerna finns kvar, men människorna är borta.

Tycker det är fascinerade samtidigt som det skrämmer mig att titta på de programmen. Livshistorien med familjen och huset är slut och förbi, men ändå står det kvar möbler, personliga saker och jag vet inte allt. Ingen tog hand om det. Kan inte låta bli att titta fast det är lite otäckt på ett sätt. Det tar liksom bara slut och alla har dött, men sakerna finns kvar.

Vet mycket väl att när man gått över till andra sidan spelar det ingen roll för personen som lämnat ett hem. Det är väl mer de efterlevande som ska ta hand om allt, men när de inte heller finns kvar och allt liksom bara blir stående. År ut och år in.

Övergivna hem finns det gott om runtom i världen. Även på mycket närmare håll. Tankarna kan inte riktigt släppa nu när tystnaden infunnit sig och skriken klingat av. Det är nästan så man saknar det, men bara nästan. Vet att det inte är övergivet, utan att det kommer förändring även i det materiella, men det har stått stilla ett tag nu och kanske är det därför alla dessa tankar kommer till mig just nu.

Friden har infunnit sig i ett annat medvetande, men ändå är detta avslut i ett kapitel fortfarande lite svårt för mig att ta in. Det var på något konstigt sätt en trygghet att höra ljuden, höra det och det, för då visste man att de fyrfota fick mat och att ingenting konstigt hade skett.

Tiden som hela tiden går framåt och samtidigt existerar den egentligen inte. Det är bara ett sätt för oss människor att få ordning på allting så att vi med vårt medvetande inte rör till det. Våra hjärnor är inte skapta för det sättet att tänka, en existens utan tidsangivelser samtidigt som det här på jorden blir en sådan realitet att någonting förändras när man ser övergivna hem och hus. Den ekvationen får vi inte ihop och kanske lättas trådarna något när vi själva går över till andra sidan. För där säger de ju att tid inte existerar och hur det funkar får jag inte ihop. Men så ska det vara i alla fall.

Ser ju på min kropp och faktiskt även mitt medvetande att saker och ting förändras och det är för mig mest obehagligt, även om jag med en del är lugn även om man inte kan tro det när man pratar med mig. En kärna, en del är oföränderlig och kommer alltid att finnas där. Men som sagt, riktigt hur det fungerar det får jag inte ihop med intellektet idag och så ska det vara. Fortfarande skrämmer det mig att gå över i en ny existens.

En del vill inte förändring och en annan längtar så efter det. Oavsett resultat nästan när de är som värst. De nätter som jag längre inte får ro i utan tankarna går på högvarv blir alltfler och det känns som om jag inte har redskap kvar längre att förhindra torktumlaren att gå på lägre varv.

Närmaste tiden som kommer är än mer förändring, det känner jag i hela mitt väsen. I realiteten och i mitt inre och kanske är det detta som gör att tankarna inte vill vila?