Snurrar som jag vet inte vad. Mest positiva och förhoppningsfulla känslor. Har inte tålamod att vänta in, men vet att jag måste. Så för att stilla mig en aning städade jag ut julen idag. Allt åkte in i förpackningarna igen.

Mycket småtomtar, mycket minnen från förr.

Dessa minitomtar är nog favoriterna. En av dem ville inte vara med på bild (;-)

Julen och nyåret gick fort som vanligt. I år mer efterlängtat än tidigare att liksom få det överstökat. Bästa dagen var annandagen då jag var med syrran och hennes familj. Så avslappnat och vi kunde verkligen prata om allt. Tack för den dagen!

Mina älsklingar kan komma överens och vara ganska nära. De har ett respektfullt förhållande till varandra. Småbråkar ibland, men det är inget allvarligt. De har kommit tillfreds att gå sida vid sida. Enda gången Maja kan fräsa är när hon ska ut och Igor kommer samtidigt. Det är precis som om hon då signalerar att jag ska minsann ut först (;-).

I natt var mamma med mig och det var så verkligt. Fina mamma som steppar upp när det är skarpt läge och jag ber om det i mina böner. Boende- och jobbsituationen rör sig på ett sätt som känns positivt om jag tänker med mitt ”nya jag” eller vad jag ska säga. Då är jag hoppfull och ser ljust på framtiden. Tyvärr sticker fortfarande den ”gamle” fram och det gör krockarna tuffa, men det känns som om de gamla mönstren är på väg tillbaka på allvar nu eftersom jag inte fastnar i dem. Allt mindre rädsla och ångest, även om den tittar fram ibland fortfarande.

Så fort jag pratar med mina nära och kära, då känns det så mycket bättre. Det gamla där jag ska hålla mycket för mig själv är på väg bort. Jag går emot detta genom att be om stöd och hjälp som sagt och visar mig som den jag faktiskt är och får ”betalt” direkt. Det är saker på gång efter alla dessa år, den saken är klar. Fast jag vet, det har jag påstått tidigare också, men något säger mig att det är förändringar på gång under 2023. Som om det inte går att stå emot det längre eller hur jag ska uttrycka det.