Det var för några dagar sen. När jag ånyo fick höra någonting som liksom bara sänkte mig. Men då var det precis som om jag slog i väggen i den mörka källaren och liksom inte kom längre. Som om det fick vara nog nu, med mörker. Ungefär som känslan av att nu orkar jag inte vara kvar här längre, nu måste jag ha ljus!

Ytterligare jämmer och elände som inte kan tryckas inåt utan måste ut genom ord och agerande. Fan så mycket bättre det känns! Någonting har jag väl lärt mig genom att vara här på jorden? Det blev så tydligt nu.

God jul!

Ni som följt mig sen länge vet att jag har problem med julen. Det gick lättare när barnen var små och man liksom ”var med” och kände deras förhoppningar och så, men nu när förarbetet är på det sätt som det är, blir det lite annat.

All förplanering med klappar (ja, jag vill ge dem sådant fortfarande även om det är färre paket) gör jag liksom själv sedan flera år tillbaka och allt kommer bara från mig. Det är lite annat och detta år har jag känt mig mer ensam i både detta och ”livet” än någonsin tidigare. Barnen är vuxna, de har sina liv och jag måste fortsätta att hitta mitt eget. Har haft dessa tankar under många år kring julen. Många gånger funkar det ok, men ibland hamnar jag i svackor och som sagt och denna höst har de känts på ett annat och mer ”levande” sätt. Det är väl bra att känna men kanske inte just detta och inte alltför länge framförallt.

Man kan tycka att jag borde vara van vid det här laget, men för mig handlar det om att ändra fokus och medvetande kring ensamheten och hur det är kring julen. Det har jag medvetet jobbat med under många år nu genom att våga utmana det mörka och liksom inte bara låta det finnas kvar i mig år efter år. Då blir det reaktioner ibland som inte är så ljusa och fina, men det fastnar inte som förr och det är skillnaden.

Längtan efter tvåsamhet kommer alltid att finnas där, men min acceptans över att det kanske blir ensamhet vägen ut nu, den jobbar jag på. Som sagt, skillnaden mot förr är att jag inte fastnar för länge i mörkret, utan jag tar mig upp igen och fortsätter möta ljuset. Som gör mig så gott.

Mina katter är otroliga när jag behöver dem som mest. De är verkligen guld värda när det är som tuffast. De lindrar och finns där. Katter och Eva Dahlgren just nu. Har ”återupptäckt” henne och hennes texter är ju bara så bra. Där finns hela paletten av både mörker och ljus som tilltalar mig.

Har ett jobb och ett hem. Barnen finns ett telefonsamtal bort. Syrran likaså. Är fortfarande vid relativt god vigör (oj, vad det låter gammalt… hahaha) och mitt medvetande förändras på det sätt som det är menat. Där handlar det också om acceptans och inte vara rädd för det som kommer till mig. Åldrandet i sig har ju också sina utmaningar.

Vad har jag att klaga på? Egentligen? Den blöta offerfilten passar mig inte lika bra som för några år sedan. Har blivit för medveten för att lägga den över mig varje gång det tar emot lite nu.

Ensamheten skapar jag utifrån förutsättningar som är gammalt tänkande. Som jag tog till förr, när mitt medvetande var på ett annat sätt. Allt hänger ihop och ensamheten är en föreställning och tanke som utgår från en själv. Många säger att vi är ensamma när vi föds och ensamma när vi dör. Fast det är inte sant enligt mitt sätt att se på varat och varför vi ens föds till jorden. Just då och just när skiftena sker, då är vi omgärdade av de som bryr sig om oss och som också är en del av oss själva.

Vi klarar så mycket mer än vi tror och känslan av att bära stärker mig.