Vi hade julavslutning på enheten igår. Mitt mående har gjort mig låg sista dagarna (återkommer till det längre ner i texten) men de fina arbetskamraterna ”mjukade” upp mig och sen när vi skulle göra pepparkakshus så var gubben med igen. Det var riktigt roligt.

Alla som ville fick också köpa med sig en julklapp till ett värde av högst 50 spänn och mötet avslutades med julklappsutdelning. Det bjöds på traditionell julmat och det fanns också glögg, knäck och en massa julgodis. Så fint ordnat av de som fixade allt detta.

Ser jag tillbaka på arbetsåret tycker jag det har varit tufft och då speciellt under hösten. Det är precis som om ”luften” har gått ur mig och det nu är svårt att andas. Det beror egentligen inte på omläggning av arbetsuppgifter eller någon anställd på jobbet, utan mer på förändringar där viktiga människor slutat och gått vidare så att säga. Visserligen ska jag från årsskiftet jobba för en annan enhet på halvtid och det gör mig aningen orolig (det ska erkännas) samtidigt som det känns spännande att få testa lite andra arbetsuppgifter.

Mina barn är det viktigaste jag har. När någon av dem har tufft och mår dåligt, då påverkas jag väldigt mycket. En del av min ”låghet” nu beror på att jag oroar mig väldigt mycket och har svårt att sova på nätterna. Försöker släppa taget och inse att de nu är vuxna och det enda jag kan göra är att finnas där för dem och bry mig. Ringa dem och lyssna. Att gå in mer aktivt och försöka agera, det är svårare nu när de har sina egna liv.

Det är också tråkigt att det finns människor som inte förstår hur illa de gör. Det handlar bara om deras bekymmer och deras egon hela tiden. Insikt noll och det är hela tiden alla andras fel. Det är som om medvetenheten att liksom alltid skylla på andra är ett skydd för att slippa ”släppa garden” och samtidigt funderar jag alltmer på vad den innebär. Vad i ligger rädslan att omhuldas av andra och de som vill en väl? För jag ser inget som helst logisk med agerandet och sen när det återigen drabbar mina barn, då bli aversionen allt större.

Kommunicera, samtala och ibland egentligen prata om vad som helst brukar lösa upp knutar. Min förhoppning är att detta ska lösas innan julen kommer, för annars kan det bli jobbigt med spänningar som jag liksom inte orkar med ett år till. Och hur ska det då vara för ett par av mina barn? Vad har de gjort för att förtjäna detta?

Vaknade tidigt idag. Snön yr och jag var ute och skottade vid femtiden för katterna. Båda sprang ut och hoppade högt i snön, men kom in ganska fort igen. Det blåser på och de hotar med den dyraste månaden hittills vad gäller elen. Har på så lågt det går utan att frysa och temperaturen pendlar mellan 16-17 grader. Kan inte stänga av helt för då blir det ännu kallare och nu oroar jag mig för vad detta kommer att visa på nästa elräkning.