I vår del av världen är det oroligt. Diktatorn i öster fortsätter sin mission att erövra Ukraina tillsammans med de medlöpare som inte törs säga ifrån. Utfallet mot ”västvärlden” är likt en spegel mot sig själv. Det diktatorn säger är ord som skulle kunna vara riktade till honom. Skådespelet kunde ses igår och det är som om vi lever i en ny tid. En tid av oro och oförutsägbarhet.

Att två pipelines Nord Stream 1 och 2 saboteras på det sätt som gjordes i veckan är också någonting som inte hänt sedan andra världskriget. Alla blånekar och farsen fortsätter. Hur långt kan diktatorn i öster gå? Tror vi går en mycket orolig tid till mötes de närmaste året och mina tankar och böner är ofta hos Ukraina och dess invånare.

I min lilla värld är det som vanligt upp och ner. Mest upp senaste veckan. En ny rosenbehandling där jag var väldigt arg och mötte den ”lille Jerry” igen. Det var ett tag sedan, men nu sa han ifrån på ett sätt som inte gjorts tidigare och då främst mot sin så kallade pappa.

På jobbet försöker jag smälta att det återigen är ändringar på gång. Det går liksom inte att göra så mycket åt det än att försöka vara lugn och göra sitt bästa. Det kommer funka bra ändå, även om det blir på ett annat sätt. Igen.

Yngsta sonen bor hemma hos mig alltmer. Han trivs bättre här än att vara i stan och orsakerna till det låter jag vara därhän. Det är hans val och han får bo här så ofta och mycket han vill. Han har kontakt med Arbetsförmedlingen och försöker nu hitta sin väg in i arbetslivet.

Det är ju ett hjälpande åt alla håll. Med det menar jag att vissa dagar är jag väldigt glad att jag inte är ensam.

Nytt blodtryck togs i veckan. Nu var jag lugnare och då blev värdena bättre och då speciellt undertrycket. 140/80 och jag kommer att kallas om ett år igen. Det som jag har i knoppen stämde alltså inte alls överens med det som var i kroppen. Hjärnspöken som har lugnat ned sig under veckan som gått.