En bit på väg

Har lätt att fastna i det som en gång var. Som om jag tror mig kunna reparera och leva om det som varit. De händelser och upplevelser som skaver.

På ett plan, kan jag det, och då samtidigt blir det en bearbetning för mig själv, enbart mig själv. I det ligger acceptansen. Att acceptera det som blev och sen det allra viktigaste, att gå vidare.

Det är egentligen inte bråttom. Egentligen inte. Samtidigt går åren och kroppens funktioner slits allt mer och blir svagare. Det enda som består intakt är vårt medvetande. Den del av oss som är evig och som alltid kommer att finnas med oss, oavsett vilken kropp vi har. Acceptera nuläget och därifrån gå vidare. Mycket kring acceptans och se det som faktiskt är bra. Hitta min väg och lyssna på mig själv och det som finns inom mig.

Fastnar ibland i saker och blir ledsen. Eller kanske sorgsen är det rätta ordet. För att redskapen saknades då det begav sig. Gjorde saker på ett sätt som inte blev bra, som idag hade hanterats på annat sätt. Acceptans i detta också, men det gör mig fortfarande ledsen och det är ok. Men det går framåt när jag nu äntligen vågar se på detta i djupet och låta känslorna äntligen få komma fram.

För det är inte lika starkt som i våras, då jag gick igenom någonting som jag inte kan kalla annat än en reningsprocess. Varje gång jag gjorde ett försök till att meditera, komma ner i lugn, då kom tårarna. Ibland riktigt intensivt.

Nu efteråt ser jag att det var bra för mig, men då när det pågick var det smärtsamt. Det blev så jobbigt att det slutade med att jag tvingade mig till att meditera.

Ibland gick det inte och jag flydde som varit mitt signum i livet. De gånger det gick, då kom sorgen och tårarna. Som ett brev på posten.

Höll på så här några svängar och nu har det klingat av för att istället bli nollställdhet. Kanske har jag gått in i mitt skydd igen, eller så har jag kommit förbi just detta. Sorgsenheten över att vissa saker blev som det blev. Att meditera har alltid varit svårt för mig och för några år sedan gick det inte alls.

För mig ligger nyckeln i meditationen och att våga möta mig själv där. Stanna kvar i det som gör ont och inte fly och för det börjar jag nu få ”betalt” eller hur jag ska säga. Minnena och känslorna finns där, jag flyr dem inte och det är ok. Det gör inte alls lika ont som det gjorde för några år sedan.

En höstsäsong efter denna vecka är på gång. Vara så öppen som det går och försöka gå in i varje händelse med nyfikenhet och med att liksom inte ha uppfattningar klart på förhand. Ny ledning på jobbet, många arbetskamrater som slutat och nya som kommit till. Vila i det och inte gå i förväg med tankarna och vad jag tycker. En prövning för en som alltid vill ha kontroll på allting.

Kan se att jag har kommit långt trots allt. Har under senaste tiden kollat tillbaka i mina anteckningar och det som jag skrivit genom åren. Ser hur rädd jag varit, hur kontrollen över allt styrde mitt liv och hur viktigt det var för mig att ligga före och tro mig just ha kontroll på skeendet, i det lilla och i det stora. För att liksom inte bli överraskad och sårbar. Detta att bli bedömd av andra och hur rädd och orolig jag varit för att inte duga har präglat mig genom åren.

Tror mig ha kommit en bit på vägen idag. Acceptans över det jag inte kan påverka och ett mod i det jag kan förändra. Se att jag duger som jag är. Vila i det lilla och se glädjen i livet.