Idag har jag levt i detta liv i 56 år och 6 månader. Det blir 678 månader eller om man så vill 20 635 dagar. I femtiosex år och sex månader har jag varit här nu som Jerry. Vill man nörda ner sig än mer blir det när jag skriver detta den 21 maj kl 08:00 ca nästan 2 948 veckor, 495 239 timmar, 297 14340 minuter och håll i er 1782860400 sekunder, vilket redan passerats av än fler.

Har försökt att skriva min så kallade ”livsbok” redan men blev refuserad av flera bokförlag när jag försökte få den publicerad för några år sedan. Tror att det var för plottrigt och detaljerat på sina håll och då speciellt de sista åren. Har försökt att omarbeta den men det har gått trögt. Men jag har målet att göra det någon gång om jag får fortsätta att vara frisk och kry.

Får för mig att jag har någonting att berätta, åtminstone ibland. Det går upp och ner med detta. Men livet lär mig att ingenting är klart och över, livet pågår hela tiden med nya insikter och tankar. När jag går tillbaka några år och läser vad jag skrivit, ser jag att det hänt saker med mig. Det är därför det är bra att skriva ner regelbundet hur man mår och hur man känner inför vissa saker. Det ser jag tydligt numera.

Just nu ser jag min ilska, som jag tidigare inte kunde eller klarade av att se, i alla fall inte på det viset som jag ser den nu. Tankar som varit helt förbjudna att knappt tänka, har jag nu kunnat dela med mig av. Ilskan som gått inåt under min barndom har varit ett stort problem för mig, och det är först nu, efter alla år som jag kan närma mig detta. Saker och ting tar tid och det går inte med intellektet att bestämma att nu är jag klar med det och det och det. Det funkar inte så och den insikten har varit smärtsam många gånger för mig, men alltmer förstår jag att tålamod och acceptans är viktiga och då speciellt acceptans. Att acceptera saker och ting, vara i dem och sen släppa iväg dem om det går. Går det inte, är det ok. Det är då kanske inte moget att släppa vidare helt enkelt. Men påt igen och försök senare, tillslut så kommer ”befrielsen”. Och då inte med intellektet och viljan, utan på ett annat plan som inte går att styra och bestämma över. Tror det kallas för mognad (;-).

Relationer och då speciellt den till min pappa, min acceptans över min sexuella läggning inför mig själv är två områden jag tassat kring länge nu, just för att jag inte klarat av att möta mig själv i de tankarna som smärtar i vetskapen om att pappa och jag aldrig hade och aldrig kommer att få en hyfsad relation. Det är liksom kört med detta och den acceptansen är något jag jobbar med just nu. Min sexuella läggning har påverkat mig i olika steg. Från början kunde jag knappt prata om det, sen tryckte jag på själv under flera år för att försöka få mig själv att acceptera den jag är och på senare tid har jag bara begravt allt som har med relationer att göra. Oavsett med vem och vad. Det är för mig en svår nöt att vara helt ärlig emot mig själv, men jag försöker acceptera att det är på det viset.

Femtiosex år och sex månader senare. Den där söndagsmorgonen den 21 november 1965 då valde jag att komma till jorden igen. Då valde jag de föräldrar jag fick för att de kunde utveckla mig mest och då finns ingen värdering i detta gällande svart eller vitt, utan enbart ”andlig” utveckling där min själ utvecklar sig mest i alla de känslor man har här på jorden.

Att ligga före och försöka ha kontroll över skeendet är lönlöst. Många dyrköpta erfarenheter senare försöker jag fortfarande att förstå detta. En resa till England närmast förestående blir en upplevelse i acceptans och tålamod. Inte gå före i katastroftankar och se hindren först. Det är på något sätt ett konstigt sätt hos mig att försöka ha kontroll över det som eventuellt kommer att hända och ofta händer ingenting av det jag målar upp. Detta är så gamla tankemönster, men numera är jag medveten om dem och kan prata om dem och förstå varför de finns och funnits där.

Fulleröslingan för tredje lördagen i rad med sonen står på programmet. Sen får vi se om syrran kommer och fikar på eftermiddagen. Vem vet?