När jag på allvar vågar ta mig själv på allvar, då händer det saker. Eller hur, Simon Rose…?

Inga djupanalyser nu men när han pratar om behållare och släppa taget så rinner tårarna. Varför vet jag inte, kanske är det en befrielse och lättnad? Vet inte, det kändes bra i alla fall.

Mina blåa glas har följt mig genom åren. Igår när jag skulle duka inför middagen så sprack ett av de glasen i handen på mig. Glaset verkligen exploderade i tusen bitar och jag fattade ingenting. Har aldrig varit med om någonting liknande.

Tidigare på morgonen när jag vaknade hörde jag klart och tydligt en äldre man sjunga för mig. Någonting med sol och det var under en lång stund. Hade precis vaknat (eller så trodde jag det) och det var aningen obehagligt, men det jag slogs av efteråt att kanske var det pappa? Eller? Varför ville han sjunga för mig? Enda sättet att nå fram till mig? Denna envisa och svåra son?

Oavsett vad gårdagen gav mig så får det vara som det är. Det är ok, även om det tog sin stund att städa upp allt glas och resultatet också blev att vi inte vågade äta den mat som hade hunnits servera. Rädslan för små små glasbitar tog överhanden. Bytte även ut katternas mat, för glassplittret fanns över hela köket.

Kraftiga energier? Spänningar i ett gammalt glas? Oavsett, så har jag aldrig varit med om det tidigare. För mig är det budskap från ”Andra sidan” även om jag bara försöker låta det vara och inte analysera för mycket. Vakna upp, vara här och nu på riktigt? Kraftiga korta rysningar ser jag också som tecken på att det finns andra själar och energier som vill mig väl.

Tänk att det ska vara svårt att tycka om sig själv. Bara lite grann dårå?